När jag låg på sjukhus

Ur min dagbok den 27 februari 2008:
Obs! Kan eventuellt uppfattas som obehagligt för känsliga!

Nu har jag varit på sjukhus i en vecka. Jag kom hem igår men orkade inte skriva då. Jag hade haft ont i magen i några dagar och på onsdagmorgonen blev det värre. När jag hade ätit frukost fick jag så ont så jag kände att jag måste få hjälp. Jag drog snabbt på mig jackan och roffade åt mig mitt pass och alla papper jag hade haft med mig från Sverige. Sjukhuset ligger på andra sidan gatan bara.

När jag kom till akutmottagningen hade jag så ont så att jag knappt kunde få ur mig varför jag var där. Jag klämde fram "pancréatite" och damen bakom disken utbrast: "Oh là là!" Och så ropade hon: "Vi har en pankreatit!" En man hjälpte mig till en bår. Jag drog ihop benen och smärtan var olidlig. Jag behövde morfin, jag trodde jag skulle svimma av smärta.

Efter ett tag körde man in mig i ett rum och klädde av mig. Man frågade vad jag hette, hur jag mådde, hur ont det gjorde. Till slut fick jag en morfinspruta. Till skillnad från de andra gångerna (tror jag) så kändes det ingen skillnad i magen, bara i alla andra kroppsdelar som sjönk bort och blev tunga. Till slut måste det ha hjälpt i alla fall, för jag kunde ligga raklång på sängen när en dam stoppade in en slang i näsan på mig. Hon tryckte ner den i halsen och sa: "Och så sväljer vi!" Jag svalde, men ingenting hände. Jag svalde igen, och slangen åkte ner i magen. Det var läskigt, jag ville kräkas, jag ville ha bort slangen, men den skulle vara där. Jag fick inte ta bort den förrän tre dagar senare.

"Jag vill kräkas", sa jag en stund senare till sjuksköterskan. "Nej", sa hon. "Du ska inte kräkas. Du har slangen för att du ska slippa att kräkas." Jag hade mycket hellre valt det andra alternativet.

Jag fick jätteont igen, och låg och stönade tills doktorn så min blick. Hon gav mig en spruta till. På kvällen blev jag inlagd i ett rum med en tjock svart dam.

Där låg jag i tre dagar. Några gånger om dagen tog de tempen i mitt öra, bytte mitt dropp, frågade hur ont jag hade, kopplade bort min "sonde gastrique" när jag skulle gå på toa. Slangen sög hela tiden ut vätska ur mig, en illgrön vätska, och jag såg hur fascinerade alla som gick förbi min säng blev när de såg den där gröna vätskan som kom ut ur min kropp.

Sjuksköterskeelever som inte var äldre än jag tog blodprov på mig, misslyckades att hitta en blodåder ("On dirait que vos veines sont très fines !") och drog slutligen ut slangen ur min kropp. ("Je tire !") Jag var rädd men lät dem ha mig som förstagångsobjekt; jag sympatiserar alltid med nybörjare.

Ibland var det svårt att prata franska, men oftast gick det bra. En doktor som jag började tycka väldigt mycket om hette doktor Foppa. Han var ganska ung, såg snäll ut, med mörka ögon och långa ögonfransar. När han pratade la han sin hand på mina ben. När de gick ronden på morgonen och han sa: "À tout à l'heure" till mig, var det en annan doktor som sa "Hon förstår nog inte". "Jo", sa doktor Foppa, "hon förstår visst. Hon talar mycket bra franska". Nästa dag när jag pratade med honom och han frågade vad jag studerade sa han: "Vilken talang! Så där hade du kunnat prata med mig på svenska!"

Men jag fick inte träffa doktor Foppa mer. Jag blev flyttad till våning 13, med utsikt över hela Créteil. Där delade jag rum med en annan tjock svart dam, men en mindre sympatisk. Hon pratade för sig själv konstant och fnissade ibland till. Jag sneglade åt hennes håll för att se om hon pratade med mig, men nej, hon låg och fnissade för sig själv. Varje eftermiddag fick hon besök och påökning till kvällen. Vi var sju i rummet allt som allt när det var värst. Och när alla hade gått ringde hennes telefon var femte minut. Jag höll nästan på att lära mig madagaskiska.

Jag skrevs ut efter sex dagar. Jag hade bara haft ont i magen den första dagen.