Livstecken

Ja, jag lever! Tro det eller ej! Jag har inte internet på rummet, och jag orkar inte förklara hela den procedur jag har gått igenom för att få det (alla på avdelningen pour micro informatique på Fnac känner nog igen mig vid det här laget) men jag ska ha det! Snart! Tills dess använder jag la salle wi-fi på skolan. Det är första gången jag prövar den idag, och jag tror att jag kanske surfar på en killes inloggning just nu, för när jag skulle logga in hade jag lyckats missuppfatta mitt eget lösenord (tack vare att de franska tangentborden är idiotiska) så att han fick pröva med sitt.

Det är kul i Paris! Jag gillar att bo här! Jag gillar att läsa på universitet här! Mina kurser (Littérature XVIIe siècle om Racines Phèdre, Littérature XXe siècle om Proust och en annan om självbiografin, Linguistique pour les textes littéraires, Linguistique du français moderne, Stylistique de la poésie, Langues et civilisations médievales, Traductologie och Dissertation générale) är jätteintressanta och jag lär mig en massa nya saker varje dag.

Min studio i studenthemmet är mycket bra, först gillade jag den inte för att den var full av damm och för att det kändes som om ingen hade städat där på... ja, så länge den hade funnits, men nu är de fylld med mina saker och jag har shoppat ljuslyktor och fina lakan. Jag associerar min lägenhet med följande: Att stoppa en olive noire à la grecque i munnen. Jag älskar olives noires à la grècque. Jag älskar sältan, och skrynkligheten, och att kärnan lossnar från köttet bara man trycker lite med tungan.

Jag associerar den också med boken La mort de la tragédie som jag håller på att ta mig igenom för tillfället.

På söndagarna dansar jag bollywood i tredje arrondissementet, rue du Temple, Centre de danse de Marais. Salarna är små och heter Strauss, Verdi, Bach o.s.v. och min lärare heter Manjula och kom ihåg mitt namn och att jag var svensk bara för att jag påminde henne om att jag skickat henne ett mail.

Annars är de andra utbytesstudenterna väldigt trevliga, mina grannar är nyfikna på mig och en fransman som jag mötte i skolkorridoren har bjudit mig på varm choklad (men jag tänker inte svara när han ringer).

Först kände jag mig som ett stort frågetecken men det kan inte ha märkts, för de första tio dagarna var det FEM fransmän som frågade mig om vägen till olika ställen. Jag kunde svara fyra.