När jag hittade Genèves själ

Under mitt lov var jag i Schweiz igen. En kväll hade jag och Sam gått på en indisk restaurang, och istället för att ta spårvagnen hem bestämde vi oss för att promenera lite. Det var mörkt och svalt och på andra sidan sjön såg man de neonlysande reklamskyltarna för Toshiba, Rolex och Patek Philippe. Vi gick längs gatan med alla de fina hotellen, det var lugnt och inte så många ute. I skyltfönstren lyste svaga spotlights upp klockor, kulspetspennor och smycken.



En liten arkad öppnade sig. Vi gick in. Där var en upplyst gång, kantad med eleganta skyltfönster. Vi var alldeles ensamma och jag fick en speciell känsla i bröstet, jag gick fram och tittade in genom rutorna. Där bakom var hela möblerade rum uppställda, utan några människor, bara för att visa en snygg interiör, en stämning som skulle ackompanjera objekten utplacerade närmast glaset. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde mig så lycklig av det hela, men kanske att det kändes som att få kliva in en tyst, lugn skattkammare. Stämningen påminde mig om ett minne av en plats jag inte vet om den finns eller inte, jag är där när jag är väldigt liten, och det är kväll. Det är just att det är kväll, och att omgivningen har något slags tjusig modernitet över sig, som gör att jag känner ett slags mysig känsla när jag återkallar den där bilden.



Vi vandrade genom arkaden som var lång, såg hotellobbyer genom glasrutor, klev tillbaka ut i luften. Det där, sa jag och stoppade ner kameran, det var Genève.

Bilder och Proust

Någonting fantastiskt har hänt: jag har tillgång till internet! Det här betyder att jag faktiskt kan skriva saker i min blogg, vilket kan ses som en fördel när jag nu har skapat den.

Jag har hunnit med många saker sedan jag skrev sist. Bland annat har jag hunnit tillbringa en vecka på sjukhus. Eventuellt kopierar jag en del ur min egna dagbok och lägger upp här, vi får se.

Jag tänkte att jag skulle visa några bilder som jag har tagit. Här är mitt universitet:


Här är några bilder på mitt rum:






Här är så många böcker som jag läste olika antal sidor ur varje dag när det var som värst:


Och här är mitt hår efter att jag gått till frisören:



Nu när jag har varit bildlig tänkte jag bli lite litterär. Jag lär mig så många saker här i Paris. Jag får så mycket inspiration, och lär mig om inspiration! Jag får veta att man kan studera innebörden i precis vad som helst; att läsa en kurs om bara Proust gör att livet blir någonting helt nytt. I Prousts värld är varje litet objekt en värld i sig, allting har en historia och en form som skiftar beroende på vad man sätter den i relation till. Allting är symboliskt. Jag tror att det är den symboliska världen som jag har börjat få tillgång till. Den är så full av saker, den symboliska världen. Proust sätter ord på känslotillstånd som man hade när man var liten, och hur man känner sig när man tänker tillbaka på de känslotillstånden. Han beskriver hur en man som sover skapar sitt eget universum och hur allting i det hänger ihop i cirklar. Ja, det låter konstigt, men om ni såg min anteckningsbok från Proust-lektionerna skulle ni tycka att det här var banalt. Jag förstår inte ens en tiondel av vad som står i min egen anteckningsbok från Proust-lektionerna.

Från min dagbok:
Mme B som har kursen om Proust är mycket märklig. Hon är så engagerad så att hon skriker ut sina analyser, och när det är någonting hon tycker är lustigt skrattar hon jättehögt en lång stund utan att någon förstår varför. Hon har kolsvart, rakt hår och en ihopknipen mun. Hon är sur och älskar symbolism. För Mme B har allting en erotisk underton. Åttio procent av symbolerna är erotiska symboler. Det är visserligen intressant, och jag tror på en del av det, men de andra eleverna fnissar skeptiskt när Mme B säger "Rosa... det är sexuell färg, köttets färg. Och grön, det en sexuell färg, mannens färg. Rosa och grön, det är ett sexuellt möte. Gilbertes ögon är så svarta så att de blir blå. Svart, det är en oerhört sexuell färg. Och här, erektion..." Det var faktiskt en tjej som räckte upp handen och sa: "Madame, allt vi analyserar verkar ju ha en sexuell innebörd!" Då började Mme B halvskrika, som hon så ofta gör, fast jag vet inte om det var argt eller glatt: "Men det ÄR så! Det är 1900-talet vi talar om! Det är uppenbart, allting finns där, svart på vitt!" Sen sa hon att de som inte kommer på hennes lektioner inte förtjänar Proust och att de är grisar. "Men inte ni förstås, ni är ju här", la hon till. Som om det skulle göra henne mer sympatisk.

I Genève

Nu när jag har skrivit om allt det jag hade gått och haft i huvudet i ett antal dagar, kan jag börja leva i realtid. Det känns bra.

Jag befinner mig i Genève, Schweiz. Det gör jag eftersom Sam bor här och jag bor hos honom tills mina kurser på universitetet börjar i Paris. Jag ska flytta in i min studenlägenhet i Créteil den första februari. Fram till dess går jag här i Schweiz, vandrar på gatorna i Genève, shoppar armband på Claire's, läser böcker på svenska, engelska och franska, äter yoghurt och choklad, morötter och pepparrotsvisp, tittar på schweizisk, fransk och engelsk tv, planerar min kalender så mycket det går, och skriver här och i min dagbok.

Genève är en rätt intressant stad. Den är på samma gång väldigt internationell och riktigt schweizisk. Människorna på le tram, spårvagnen, pratar förutom franska engelska, spanska, portugisiska o.s.v, man hittar iranska dadlar och pistagenötter på torget och det finns otroligt många internationella restauranger (min favorit är den eritreisk-etiopiska La Gazelle d'Or på rue de Lyon 55). Samtidigt kantas gågatorna av lyxiga urmakare, det hänger schweiziska flaggor (röda korset fast inverterat) från husväggarna, det säljs kobjällror, schweiziska arméknivar och vykort med alper och sankt bernhardshundar, och det är aldrig långt mellan fondue-ställena som alla heter någonting i stil med Le Chalet Suisse.

Den här bilden tog jag från spårvagnen. Den visar mycket bra det jag tycker är speciellt med den här staden. Bilden är tagen ungefär där jag bor, man skulle kunna kalla det förorten men staden är så liten så det är nästan inte en förort utan mycket nära city. Bakom spårvagnen på bilden ligger små gulliga hus, och bakom dem de höga berg som man föreställer sig när man tänker på Schweiz (fast just de här hör till Frankrike, om jag inte minns fel). Åt andra hållet, bakom mig, ligger ett gäng fula höghus där de som inte har så mycket pengar bor. Sams hus har just målats rosa (till min glädje och hans förfäran) och längst ner i det ligger en trevlig pizzeria, vi prövade den i fredags, och en veterinärmottaggning. Jag tycker om att titta in där för veterinären samlar på elefanter som han ställer i vitrinskåp innanför skyltfönstren.

Ett av de faktum jag älskar med Genève, är att det är fullt av
chocolateries. Det betyder att man, när man väntar på att rätt spårvagn ska komma (för det finns ingen tunnelbana), kan smita in i genom en plingande dörr och köpa sig en chokladbit. Mmmmm.