Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. På franska.

Jag vaknade för en stund sedan, uppfylld av känslan man får när man har drömt riktigt länge och ordentligt. Jag skriver ordentligt, för oftast innehållet bara drömmarna oplacerbara fragment eller scener man oroar sig för och så vidare. När man drömmer ordentligt, då är det som om drömmen hade skapats i en annan värld. (Hur fånig den än må vara - någonting som jag snart ska bevisa.)

När jag drömmer drömmar som kommer från den andra världen, då utspelar de sig också där. Min drömvärld (och då pratar vi inte om dagdrömvärld som igår, utan okontrollerbar nattdrömvärld) ser ut likadan varje gång. Den ser ut som i Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events (en film som förresten absolut måste ses). Samma grå väder, samma känsla av att det inte finns någonting bakom horisonten.


Så, i natt drömde jag en film. Viggo Mortensen spelade hjälten (jag brukar aldrig drömma om Viggo Mortensen, inte ens dagdrömma) och han red runt på en häst. (Jag inser att det jag beskriver är filmen Hidalgo, men jag har faktiskt inte sett Hidalgo. Dessutom var den här hästen svart.) Jag var inte med från början. Drömmen började kanske en kvart in i filmen, och Viggo hade just tagit över en gammal häst från en okänd man som han mötte i det mörka landskapet. Det var inte ett lantligt landskap utan ett stadslandskap, det var viktigt. Viggo började galoppera. Viggo galopperade in i betongtunnlar. Jag såg filmen inifrån Viggos huvud nu. Plötsligt gick den svagt upplysta tunneln över i en kolsvart tunnel. Viggo stannade. Han och hästen stod framför det mörka och tittade. Jag kände hur otäckt det skulle vara att bara galoppera rakt fram utan att se någonting alls omkring sig. Viggo galopperade tillbaka och mötte en grupp gruvarbetare. Jag blev rädd att de skulle anfalla honom, men Viggo saktade av till skritt och tog sig försiktigt ut i dagsljuset igen.

Viggo kom till en stor träbyggnad med glastak som såg ut som en gammal saluhall. Den hängde ut över vattnet. Han gick in. Han skulle äta. Byggnaden var fylld av människor som inte hade någonstans att bo. De var smutsiga och skäggiga, men det var ju Viggo också, så han kände sig som deras jämlike. Han gick fram till ett lågt träbord där en gammal man satt och åt en smörgås. "Sätt dig ner", sa mannen, som pratade franska. Viggo såg sig omkring för att hitta någonting att sitta på. Han såg ett par orangea sittdynor och några kuddar men slog sig till sist ner på golvet när mannen gjorde sig lustig över att han tog så lång tid på sig. "Här", sa uteliggarmannen och la en liten smörgås på bordet. "Den är smutsig", sa Viggo på franska, och jag kommer ihåg att jag sökte efter ordet smutsig. "Ja, det är sant", sa mannen då, som om han insåg att den faktiskt var smutsig, att allt där inne var smutsigt, och han la ifrån sig smörgåsen.

Jag frågade Viggo hur filmen hade börjat. Han svarade inte. Medan jag höll på att lyftas ut ur drömmen uppstod den här meningen i mitt huvud:

Sur la table j'ai trouvé une note qui me décrivait exactement les lignes de la jeune fille.

(På bordet hittade jag en papperslapp som precis beskrev den unga flickans linjer för mig.)

À l'intérieur (och Madeleine Castaing)

Jag har ingen aning om hur många som läser den här bloggen, men idag har i alla fall två av mina kära kompisar påpekat att de tycker om det som står här. Lovisa sa till och med att min blogg är som hennes drömbild av Paris! Det var mycket roligt att höra. Det är nog för att jag bara berättar om de märkliga och intressanta sakerna som finns och som händer här hos mig. Jag känner inte precis själv att jag lever i min drömbild av Paris.

Min drömbild av Paris finns i alla de vackra husen som jag bara ser utsidan på. Ja, det som jag älskar mest med Paris är arkitekturen. Jag skulle så gärna vilja gå på något slags rundvandring och titta hur människorna (de rika gamla tanterna inne i stan såklart eftersom det är de som kan ha det som i en Paris-dröm) lever och hur de har dekorerat sina tjusiga våningar.

Vid ett tillfälle gick jag förbi ett skyltfönster på rue Rivoli. Det tillhörde en bokhandel, och en av böckerna hade ett foto på en mycket elegant flicka med 20-talsfrisyr på framsidan. Madeleine Castaing stod det, och jag antecknade. (Länk till bok.) Jag gick hem och googlade, och Castaing visade sig vara en dekoratör och antikhandlare som levde 1894-1992 (hon blev 98 år!). En parisiska som älskade det som var snyggt. På 30-talet var hon en viktig personlighet i konstvärlden och Chaïm Soutine har målat ett känt porträtt av henne:


På den amerikanska bloggen The Peak of Chic hittar jag bilder av interiörer med tapeter och tyger designade av Castaing. Detta är min drömbild av Paris:



Den sista tycker jag nästan bäst om. The New York Times berättar om att Castaings sommarhus i Chartres, Maison de Lèves är till salu (artikeln är från 2004).



Mitt drömhus!! Titta på de här bilderna som visar rummen:



Tänk att bo sådär. Inte konstigt att hon blev 98 år när hon hade ett sånt där fantastiskt sommarhus.

Titta bara vad gammal och nöjd hon ser ut:

Sista bollywoodlektionen

Jag hade tänkt att jag skulle ta kort på trapporna och innergården på dansskolan, för de är så speciella. De är verkligen som man tänker sig Paris. Lite skeva och gamla, men mycket vackra. Jag har dock glömt min kamera hemma så det blir inget kort.

Idag var sista bollywoodlektionen för mig. Manjula, min lärare, visste det och var extra gullig mot mig. När vi gjorde vår koreografi sa hon: "Jag vill att Kristina ska vara här framme" och sen när det var den andra gruppens tur sa hon "Kristina, du får stanna, du ska ha roligt och lära dig allting utantill så att du kan visa dina kompisar i Sverige dansen när du kommer hem. Du har väl musiken?" Ja, jag har musiken. Jag tycker så mycket om Manjula. Hon kommer från Bangalore. Hon är liten och smal och har tjockt, svart hår. Hennes ansikte är (oj, nu spillde jag ut tevatten över hela skrivbordet och skrivbordsstolen. Tur att jag nästan hade läst ut "Volvo Lastvagnar") fint och man kan inte förstå hur gammal hon är. Det ser ut som om hon skulle kunna ha några rynkor, men att de inte har kommit för att hon lever ett så bra liv, och så ser det ut som om hon skulle ha fräknar, men att hon inte har det för att hon är indier och brun. Manjula är alltid snäll mot dem nya och lär sig alltid allas namn. Om en kompis kommer för att titta på säger hon: "Kom och var med, fais-toi plaisir!" När det är en kille som sjunger dansar hon som en kille och miner som killar gör, och när det är en tjej som sjunger ser hon ut som en tjej. Det jag tycker är så fint med Manjula, det är att när hon gör någon rörelse som är lite ful, eller inte traditionellt vacker, så blir det vackert ändå. När vi dansar till Chalak Chalak (video här under)gestaltar hon en full indisk man så att det blir snyggt.

När vi dansar vår koreografi (Maar dala, också från Devdas) och hon gör rörelserna framför oss ser hon precis ut som tjejen i filmen.

Jag sa hejdå till Manjula och hon kramade mig och sa att jag fick komma dit nästa gång jag var i Paris. Jag sa att det skulle jag.

På tunnelbanan hem la jag märke till en man som hade köpt en baguette och en purjolök. Jag tänkte: Vad lustigt, han har köpt precis de två sakerna som traditionellt sticker upp ur påsen när man har varit och handlat. Sen kom jag på att det trots allt inte var lustigt, för just för att de alltid sticker upp ur påsen var det ju dem jag såg.

Fler böcker!

Igår skrev jag klart en pjäs som jag har arbetat med i några månader. Det är första gången jag skriver en pjäs och till skillnad från att skriva en roman är det nästan lätt! Man slipper det jobbiga, beskrivningarna, och låter bara karaktärerna prata på. Det är underbart. Jag är riktigt nöjd med resultatet, som jag kallat Alla deras dagar. Det fanns egentligen ingen annan tänkbar titel; allting bygger på de tre orden och på engelska motsvarar de Ever after, vilket jag tycker är så snyggt att jag bara måste försöka översätta pjäsen så snart som möjligt för att få skriva Ever after på framsidan av boken. På franska blir det svårare. (Inte för att jag skulle kunna översätta pjäsen till franska, åtminstone inte på ett sådant sätt att den blir bra, egentligen tror jag det samma gäller för engelska.) Som du kanske har förstått bygger titeln på de allra sista orden i en traditionell saga: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar". På franska heter det, det är så fult och dumt så att det är jätteroligt egentligen; Ils se marièrent et eurent beaucoup d'enfants vilket betyder "De gifte sig och fick en massa barn" (min översättning). Det motsvarar inte alls den filosofiska grund jag massakrerat och byggt min historia på. Fransmännen får helt enkelt försöka leva utan min pjäs.

Jag har passat på att lägga upp min barnbok också, Boken om Karp och Koi som jag skrev för en Astrid Lindgren-tävling Rabén och Sjögren hade förra året. Man kan läsa mer om alla böckerna i min bokhandel.

Nu måste jag läsa Proust, för annars kommer jag inte kunna skriva mitt arbete om Marcels inre resor. Fast först ska jag äta jordgubbar.

Man Ray och Katie Melua

I fredags gick jag till La Pinacothèque och tittade på l'Atelier Man Ray, en utställning med foton och annan konst av Man Ray. Jag tyckte om det. Jag har också laddat ner (lagligt! (för torrenten gick så långsamt)) Katie Meluas senaste album "Pictures". Förutom att Katies röst är så skör och säker så slås jag av hur välskrivna låttexterna är. Jag märker att jag lärt mig saker på Stylistique de la poésie som verkligen gör livet mycket rikare! Titta här till exempel, ur låten Mary Pickford:

Douglas Fairbanks, he was so handsome,
He wore a moustache,
Must-a had much cash, too,
Worth a king’s ransom

Ta först ordet moustache som avslutar andra versen (alltså versraden). Se sen hur nästa vers återtar första delen av ordet: ljudet [mast] i "Must" och nästan samma [ɛ] (i "-a") efter också. Men det är inte nog med det; sen kommer [ma] igen i "much", och sen [ɛʃ] i "cash" för att rimma. Det är poesi, det! (Och naturligtvis är det inte Katie som har skrivit texterna själv... där tog det roliga slut. Författaren är nån kille som heter Mike Batt.)

Min favoritsång såhär långt är i alla fall Scary films. Jag älskar rimmen! Och de blir ännu bättre när Katie sjunger dem.

Scary films don’t scare me now,
That you’re around.
Since you been around;
Nowadays I never cry,
When the monster kills the guy,
And the psychopathic wife kills the husband with a knife.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Scary films just make me smile,
When you are here.
When you are here.
In your arms I’m not afraid,
When the aliens invade.
And the vampire’s just a joke,
‘Cause I know he’s just a bloke.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Zombies marching through the mist,
Make me think of being kissed.
And I don’t care when peoples’ heads,
End up being torn to shreds.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Thanks for clearing my dreams


Written by Mike Batt
Published by Dramatico / Sony / ATV Music Publishing (UK) Ltd
From the album 'Pictures'

EDIT:

Hehe... "Nån kille som heter Mike Batt"...

Från Mike Batts officiella hemsida:

Mike Batt is one of Britain's best-known songwriter/composers. His consistent track record of success includes production, composition and conducting on projects as diverse as "Watership Down" (music and lyrics to Art Garfunkel's international number one single, "Bright Eyes"), "Phantom of The Opera" (producing, orchestrating and contributing lyrics to the first hit) and a great deal of symphonic work, including many television and film scores. He has won five Ivor Novello Awards including "Best Film Song or Music" two years in succession, once with "Watership Down" and once with "Caravans" the epic adaptation of Michener's novel, starring Anthony Quinn.

He has conducted many of the world's great orchestras including the London Symphony, The London Philharmonic, The Royal Philharmonic, The Sydney Symphony Orchestra, the State Orchestra of Victoria and The National Symphony Orchestra Of Ireland.


Så okej, nu förstår jag varför jag tyckte att han var duktig.

God save Alexander McQueen

Jag har köpt Vogue, vilket betyder att jag för ett tag framöver bara kommer att tänka på vackra och glamourösa saker. Jag vet att han inte är fransk, men det är alltid Alexander McQueen som har gjort de allra mest fantastiska kreationerna när jag studerar bilderna från se senaste catwalkarna i modemagasinen. Jag blev alldeles tagen av några av klänningarna från hans sommarkollektion. Den här till exempel, en kort silversak som ser ut att bäras av en lömsk robotflicka i "Do androids dream of electric sheep?". Man får titta länge innan man inser att laserpistolen hon håller i handen är en handväska. Titta på det grå materialet, på glansdagrarna, och på det röda bältet som matchar skorna. Frisyren tycker jag också mycket om, man han gjort samma sak med alla flickornas hår: det är voluminöst och slätt på samma gång. Imponerande. Tänk om man kunde göra så själv.

Jag kan inte visa alla kreationerna här, men om du vill häpna ännu mer så gå till Vogue.

Miss Antilles

En sak jag gillar med Frankrike är att det i matvaruaffären finns en hylla med hårvårdsprodukter för svarta. Jag, som har ett hår som visserligen inte är afrohår men ändå ofta gör som det vill (jag gick tidigt med i gruppen "I have Kate Bush-hair" på Facebook) tittade en stund på den här hyllan förra gången jag var på Carrefour. Där hittade jag världens finaste shampooflaska (se bild): Miss Antilles kokosshampoo. Den ser ut som ett Barbieshampoo, eller hur? I alla fall ett Afrika-Barbieshampoo. (Fast Antillerna hör delvis till Frankrike, därför kan jag känna mig geografiskt kulturell när jag tvättar håret i fortsättningen.) Jag prövade shampoot igår, och det var... tja, kanske som vilket shampoo som helst, men huvudsaken är att det luktar kokos om håret, att flickorna på framsidan är söta och att det står "J'aime la nature" på flaskan.

För övrigt så har jag gjort min första tenta på universitetet idag. Det var i ämnet "Linguistique pour les textes littéraires" och jag hade kontrollerat hundra gånger att jag hade blyertspenna och sudd med mig. När vi satt oss ner sa läraren, Monsieur P: "Då kan ni ta fram papper och kulspetspenna." Jag trodde inte mina öron. Skulle man haft med sig eget papper? En kulspetspenna kunde jag fixa, men papper hade jag verkligen inte tänkt på att ta med. Jag vände mig därför om till den franska flickan som satt bakom och fick ett par papper av henne. Jag läste igenom texten, tyckte att jag inte fattade någonting, läste igenom frågorna, tänkte att jag aldrig skulle kunna svara på dem, satte pennan mot papperet och svarade på alla frågorna. Jag tror att det gick bra.

Jag har köpt en ny handväska med blommig insida. I eftermiddags tog jag med den och gick till Dupeyrouxparken som är som en sagolik oas bakom ett galler på andra sidan bilvägen. Där läste jag Proust och åt ett äpple. På hemvägen tittade jag in i Créteils kyrka och avstod från att köpa jordgubbar som var för dyra, men köpte pistagenötter för att jag inte såg la sortie sans achat.

När jag hittade Genèves själ

Under mitt lov var jag i Schweiz igen. En kväll hade jag och Sam gått på en indisk restaurang, och istället för att ta spårvagnen hem bestämde vi oss för att promenera lite. Det var mörkt och svalt och på andra sidan sjön såg man de neonlysande reklamskyltarna för Toshiba, Rolex och Patek Philippe. Vi gick längs gatan med alla de fina hotellen, det var lugnt och inte så många ute. I skyltfönstren lyste svaga spotlights upp klockor, kulspetspennor och smycken.



En liten arkad öppnade sig. Vi gick in. Där var en upplyst gång, kantad med eleganta skyltfönster. Vi var alldeles ensamma och jag fick en speciell känsla i bröstet, jag gick fram och tittade in genom rutorna. Där bakom var hela möblerade rum uppställda, utan några människor, bara för att visa en snygg interiör, en stämning som skulle ackompanjera objekten utplacerade närmast glaset. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde mig så lycklig av det hela, men kanske att det kändes som att få kliva in en tyst, lugn skattkammare. Stämningen påminde mig om ett minne av en plats jag inte vet om den finns eller inte, jag är där när jag är väldigt liten, och det är kväll. Det är just att det är kväll, och att omgivningen har något slags tjusig modernitet över sig, som gör att jag känner ett slags mysig känsla när jag återkallar den där bilden.



Vi vandrade genom arkaden som var lång, såg hotellobbyer genom glasrutor, klev tillbaka ut i luften. Det där, sa jag och stoppade ner kameran, det var Genève.

Min första roman finns att köpa på Vulkan.se!

Jag blev så glad när Vulkan startades. För dig som inte förstår vad jag pratar om är det en ny svensk site där vem som helst kan publicera sin egen bok och sälja den som tryckt pocket och pdf. Jag hade visserligen redan registrerat mig på de amerikanska motsvarigheterna som Lulu och Cafépress, men det här är ju så mycket lättare! Visserligen tar en beställning av en pocket två till tre veckor, jag har inte fått mitt exemplar än. Därför kan jag inte garantera att omslaget, som jag har designat själv, hamnat exakt rätt, men innehållet ska stämma.

"Konsten att leva i en saga" är den andra roman jag skrivit (den första blev klar när jag var 17 men jag finner den inte riktigt lämplig för publicering). Jag skrev klart den här för ett halvår sen ungefär. Jag har alltid varit avundsjuk på folk som gör musik och konst och kan lägga upp den på Myspace och Deviantart, men nu kan jag lägga upp det jag har skapat så att andra kan se det! Jag ville göra pdf-version helt gratis, men 25 kronor var det minsta man kunde ta av någon anledning. Om någon vill ha en gratis version är det bara att höra av sig till mig (pdf-version, inte tryckt bok!).

Baksidestext:

Jerry Elwood har aldrig varit den som tänkt innan han spenderat sina pengar. Och det har han inte heller behövt - är man en av Kaliforniens rikaste män som släppt fler album än Michael Jackson och äger en gigantisk ranch med tre swimmingpoolar i Los Angeles - då blir det så. Ända tills man får den där idén. Jerry får den när han en kväll i maj lyckats slippa undan sin fanatiske livvakt Ford och befinner sig ensam på stranden intill ett sagoslott av sand. Det är den idén som sedan ska ta honom med på en fantastisk och skräckinjagande resa genom västra USA med sin sextonårige, överanalyserande bästa kompis Newton, det är den som ska uppfylladen tjugofemårige slyngeln Ricks hopplösa drömmar om närkontakt med utomjordingar, och som ska blottlägga Dream City för dem - den sedan femtiotalet undangömda filmstaden i Montanas ödemarker...

Konsten att leva i en saga är en bok om tomatjuice, om hemlighållna ufon och om spökgaseller, men ändå mest om drömmar, önskningar och det svek som ibland efterföljer dem.

Pris
Pocket 166
E-Bok 25

När jag låg på sjukhus

Ur min dagbok den 27 februari 2008:
Obs! Kan eventuellt uppfattas som obehagligt för känsliga!

Nu har jag varit på sjukhus i en vecka. Jag kom hem igår men orkade inte skriva då. Jag hade haft ont i magen i några dagar och på onsdagmorgonen blev det värre. När jag hade ätit frukost fick jag så ont så jag kände att jag måste få hjälp. Jag drog snabbt på mig jackan och roffade åt mig mitt pass och alla papper jag hade haft med mig från Sverige. Sjukhuset ligger på andra sidan gatan bara.

När jag kom till akutmottagningen hade jag så ont så att jag knappt kunde få ur mig varför jag var där. Jag klämde fram "pancréatite" och damen bakom disken utbrast: "Oh là là!" Och så ropade hon: "Vi har en pankreatit!" En man hjälpte mig till en bår. Jag drog ihop benen och smärtan var olidlig. Jag behövde morfin, jag trodde jag skulle svimma av smärta.

Efter ett tag körde man in mig i ett rum och klädde av mig. Man frågade vad jag hette, hur jag mådde, hur ont det gjorde. Till slut fick jag en morfinspruta. Till skillnad från de andra gångerna (tror jag) så kändes det ingen skillnad i magen, bara i alla andra kroppsdelar som sjönk bort och blev tunga. Till slut måste det ha hjälpt i alla fall, för jag kunde ligga raklång på sängen när en dam stoppade in en slang i näsan på mig. Hon tryckte ner den i halsen och sa: "Och så sväljer vi!" Jag svalde, men ingenting hände. Jag svalde igen, och slangen åkte ner i magen. Det var läskigt, jag ville kräkas, jag ville ha bort slangen, men den skulle vara där. Jag fick inte ta bort den förrän tre dagar senare.

"Jag vill kräkas", sa jag en stund senare till sjuksköterskan. "Nej", sa hon. "Du ska inte kräkas. Du har slangen för att du ska slippa att kräkas." Jag hade mycket hellre valt det andra alternativet.

Jag fick jätteont igen, och låg och stönade tills doktorn så min blick. Hon gav mig en spruta till. På kvällen blev jag inlagd i ett rum med en tjock svart dam.

Där låg jag i tre dagar. Några gånger om dagen tog de tempen i mitt öra, bytte mitt dropp, frågade hur ont jag hade, kopplade bort min "sonde gastrique" när jag skulle gå på toa. Slangen sög hela tiden ut vätska ur mig, en illgrön vätska, och jag såg hur fascinerade alla som gick förbi min säng blev när de såg den där gröna vätskan som kom ut ur min kropp.

Sjuksköterskeelever som inte var äldre än jag tog blodprov på mig, misslyckades att hitta en blodåder ("On dirait que vos veines sont très fines !") och drog slutligen ut slangen ur min kropp. ("Je tire !") Jag var rädd men lät dem ha mig som förstagångsobjekt; jag sympatiserar alltid med nybörjare.

Ibland var det svårt att prata franska, men oftast gick det bra. En doktor som jag började tycka väldigt mycket om hette doktor Foppa. Han var ganska ung, såg snäll ut, med mörka ögon och långa ögonfransar. När han pratade la han sin hand på mina ben. När de gick ronden på morgonen och han sa: "À tout à l'heure" till mig, var det en annan doktor som sa "Hon förstår nog inte". "Jo", sa doktor Foppa, "hon förstår visst. Hon talar mycket bra franska". Nästa dag när jag pratade med honom och han frågade vad jag studerade sa han: "Vilken talang! Så där hade du kunnat prata med mig på svenska!"

Men jag fick inte träffa doktor Foppa mer. Jag blev flyttad till våning 13, med utsikt över hela Créteil. Där delade jag rum med en annan tjock svart dam, men en mindre sympatisk. Hon pratade för sig själv konstant och fnissade ibland till. Jag sneglade åt hennes håll för att se om hon pratade med mig, men nej, hon låg och fnissade för sig själv. Varje eftermiddag fick hon besök och påökning till kvällen. Vi var sju i rummet allt som allt när det var värst. Och när alla hade gått ringde hennes telefon var femte minut. Jag höll nästan på att lära mig madagaskiska.

Jag skrevs ut efter sex dagar. Jag hade bara haft ont i magen den första dagen.

Bilder och Proust

Någonting fantastiskt har hänt: jag har tillgång till internet! Det här betyder att jag faktiskt kan skriva saker i min blogg, vilket kan ses som en fördel när jag nu har skapat den.

Jag har hunnit med många saker sedan jag skrev sist. Bland annat har jag hunnit tillbringa en vecka på sjukhus. Eventuellt kopierar jag en del ur min egna dagbok och lägger upp här, vi får se.

Jag tänkte att jag skulle visa några bilder som jag har tagit. Här är mitt universitet:


Här är några bilder på mitt rum:






Här är så många böcker som jag läste olika antal sidor ur varje dag när det var som värst:


Och här är mitt hår efter att jag gått till frisören:



Nu när jag har varit bildlig tänkte jag bli lite litterär. Jag lär mig så många saker här i Paris. Jag får så mycket inspiration, och lär mig om inspiration! Jag får veta att man kan studera innebörden i precis vad som helst; att läsa en kurs om bara Proust gör att livet blir någonting helt nytt. I Prousts värld är varje litet objekt en värld i sig, allting har en historia och en form som skiftar beroende på vad man sätter den i relation till. Allting är symboliskt. Jag tror att det är den symboliska världen som jag har börjat få tillgång till. Den är så full av saker, den symboliska världen. Proust sätter ord på känslotillstånd som man hade när man var liten, och hur man känner sig när man tänker tillbaka på de känslotillstånden. Han beskriver hur en man som sover skapar sitt eget universum och hur allting i det hänger ihop i cirklar. Ja, det låter konstigt, men om ni såg min anteckningsbok från Proust-lektionerna skulle ni tycka att det här var banalt. Jag förstår inte ens en tiondel av vad som står i min egen anteckningsbok från Proust-lektionerna.

Från min dagbok:
Mme B som har kursen om Proust är mycket märklig. Hon är så engagerad så att hon skriker ut sina analyser, och när det är någonting hon tycker är lustigt skrattar hon jättehögt en lång stund utan att någon förstår varför. Hon har kolsvart, rakt hår och en ihopknipen mun. Hon är sur och älskar symbolism. För Mme B har allting en erotisk underton. Åttio procent av symbolerna är erotiska symboler. Det är visserligen intressant, och jag tror på en del av det, men de andra eleverna fnissar skeptiskt när Mme B säger "Rosa... det är sexuell färg, köttets färg. Och grön, det en sexuell färg, mannens färg. Rosa och grön, det är ett sexuellt möte. Gilbertes ögon är så svarta så att de blir blå. Svart, det är en oerhört sexuell färg. Och här, erektion..." Det var faktiskt en tjej som räckte upp handen och sa: "Madame, allt vi analyserar verkar ju ha en sexuell innebörd!" Då började Mme B halvskrika, som hon så ofta gör, fast jag vet inte om det var argt eller glatt: "Men det ÄR så! Det är 1900-talet vi talar om! Det är uppenbart, allting finns där, svart på vitt!" Sen sa hon att de som inte kommer på hennes lektioner inte förtjänar Proust och att de är grisar. "Men inte ni förstås, ni är ju här", la hon till. Som om det skulle göra henne mer sympatisk.

Livstecken

Ja, jag lever! Tro det eller ej! Jag har inte internet på rummet, och jag orkar inte förklara hela den procedur jag har gått igenom för att få det (alla på avdelningen pour micro informatique på Fnac känner nog igen mig vid det här laget) men jag ska ha det! Snart! Tills dess använder jag la salle wi-fi på skolan. Det är första gången jag prövar den idag, och jag tror att jag kanske surfar på en killes inloggning just nu, för när jag skulle logga in hade jag lyckats missuppfatta mitt eget lösenord (tack vare att de franska tangentborden är idiotiska) så att han fick pröva med sitt.

Det är kul i Paris! Jag gillar att bo här! Jag gillar att läsa på universitet här! Mina kurser (Littérature XVIIe siècle om Racines Phèdre, Littérature XXe siècle om Proust och en annan om självbiografin, Linguistique pour les textes littéraires, Linguistique du français moderne, Stylistique de la poésie, Langues et civilisations médievales, Traductologie och Dissertation générale) är jätteintressanta och jag lär mig en massa nya saker varje dag.

Min studio i studenthemmet är mycket bra, först gillade jag den inte för att den var full av damm och för att det kändes som om ingen hade städat där på... ja, så länge den hade funnits, men nu är de fylld med mina saker och jag har shoppat ljuslyktor och fina lakan. Jag associerar min lägenhet med följande: Att stoppa en olive noire à la grecque i munnen. Jag älskar olives noires à la grècque. Jag älskar sältan, och skrynkligheten, och att kärnan lossnar från köttet bara man trycker lite med tungan.

Jag associerar den också med boken La mort de la tragédie som jag håller på att ta mig igenom för tillfället.

På söndagarna dansar jag bollywood i tredje arrondissementet, rue du Temple, Centre de danse de Marais. Salarna är små och heter Strauss, Verdi, Bach o.s.v. och min lärare heter Manjula och kom ihåg mitt namn och att jag var svensk bara för att jag påminde henne om att jag skickat henne ett mail.

Annars är de andra utbytesstudenterna väldigt trevliga, mina grannar är nyfikna på mig och en fransman som jag mötte i skolkorridoren har bjudit mig på varm choklad (men jag tänker inte svara när han ringer).

Först kände jag mig som ett stort frågetecken men det kan inte ha märkts, för de första tio dagarna var det FEM fransmän som frågade mig om vägen till olika ställen. Jag kunde svara fyra.

Salomé (La Comédie de Genève)

Från en balkong hade jag en mycket fin överblick över scenen på Comédie de Genève. Jag kände inte till den bibliska myten om Salomé men hade hört talas om Oscar Wildes pjäs och läst en recension och en intervju med huvudrollsinnehavaren, Lolita Chammah, i Le Temps. När föreställningen börjat var jag tveksam. Precis som förra gången jag var på teater i Genève och såg den ganska värdelösa "L'acte inconnu" av Valère Novarina, tyckte jag att dekoren var överdrivet betongfärgad och dräkterna tråkiga - i "Salomé" bestod de i stort sett av svarta tygband knutna runt skådespelarnas kroppar, bortsett från själva Salomé som fått en vit tutu och ett par silvriga klackskor. Jag tyckte att projektionerna på den upphängda månen var lite fåniga, särskilt när de visade ordet "Ah!" samtidigt som någon på scenen skrek.

När Lolita Chammah (Isabelle Hupperts dotter, med samma surpuppe-läppar) kom in på scenen trodde jag först att hon var en man, det var något med axlarna. Men när hon började prata och skrika med sin släpiga röst, och senare dessutom sjunga, blev jag tagen, och pjäsen blev någonting nytt. Jag lyssnade intresserat när Salomé skrikande förklarade för den föraktfulle profeten Iokanaan hur mycket hon älskade hans hår som var som vindruvor, och sen ändrade sig och menade att det var munnen som var fantastisk, och att hon måste kyssa den.

Kyssa Iokanaan får hon förstås inte, fastän hon är en prinsessa, och när Hérode bönar och ber henne om att dansa för honom, accepterar hon på ett villkor: Om hon får precis vad hon vill efteråt. Hérode säger ja, och förklarar med några ord som jag fastnade för, varför han kommer hålla sitt löfte:

Je suis l'esclave de ma parole, est ma parole, c'est la parole d'un roi.
(Jag är mitt ords slav, och mitt ord, det är en kungs ord.)

Salomés önskan kommer emellertid som en chock för Hérode: Hon vill ha Iokanaans huvud. "Nej, inte det!" skriker Hérode, "Vad som helst utom det!" Men Salomé ska ha huvudet. Så det får hon, och hon kysser den kalla munnen, som på bilden av Aubrey Beardsley:

Je baise ta bouche, Iokanaan, je baise ta bouche.

Det var ganska gripande.

Jag hittade ett videoklipp från en Schweizisk TV-kanal där Lolita Chammah pratar om Salomé och där man får se några bilder från föreställningen. (Om inte annat visar jag den som en present till mina fransktalande vänner!)


Klicka på watch och klistra in adressen i webbläsaren.

Min födelsedag

Åh, vilken bra födelsedag jag hade igår. Här är några bilder jag tog:


På morgonen fick jag mina presenter. Jag hade insisterat på att få välja dem själv, så jag följde med Sam på shoppingrunda i lördags. På fredagskvällen när vi gick hem från bion (jag har inte berättat om det, vi såg Into the wild och tyckte om den) passerade vi Teuscher chocolaterie, det ser ut som en blomsteraffär för alla dekorationer i skyltfönstret. När jag såg de underbara små askarna med fåglar och blommor på, sa jag till Sam att det var en sådan jag ville ha i födelsedagspresent. Han insisterade dock på att köpa några böcker också, så vi valde var sin. (Gåta: gissa vem som valde vilken.)



Vi åt fondue på Le Gruyèrien, ett kitschigt ställe som lättats hittas med hjälp av luktmolnet av ost. Jag valde Cabriolle, som är en getostfondue.



På eftermiddagen/kvällen när jag tittade på min nya film "Peau d'Ane" (se eventuellt kommentarer - d.v.s. om jag orkar skriva några) fick jag en överraskning: EN TÅRTA!!! Det var nog den finaste tårta jag någonsin fått, med tjugoett ljus och "Heureux anniversaire" skrivet i marsipan.



Jag och min tårta.

På kvällen gick jag på La Comédie de Genève och såg Salomé av Oscar Wilde. (Se kommentarer, för dem orkar jag skriva!)

Vad jag har gjort i helgen, t.ex.

Jag tycker om att åka tåg i Schweiz. Jag har till och med ett eget kort som vi fixade i Luzern (jättejättemysig stad) och som gör att jag betalar reducerat pris. Förra helgen åkte vi till Neuchâtel, en stad som inte gjorde så stort intryck på mig, kanske för att McDonalds var det enda som var öppet, och den här helgen åkte vi till Vevey. Det är Vevey som är på bilderna. Vevey ligger ligger mycket nära Montreux, och motsvarar ungefär Frankrikes riviera. Hit åker de rika människorna och bor på Montreux Palace, en gigantisk vit hotellbyggnad med gula markiser, och här hålls den berömda Montreux Jazz Festival. Charlie Chaplin har bott i Montreux, och Shelley och Keats. Det finns en trevlig liten bok av Henry James som heter Daisy Miller. Den utspelar sig i Vevey. Jag läste den bara därför.

En liten bit ovanför Vevey och Montreux bor Sams föräldrar. Deras område är ett sådant som jag, när jag åker förbi med bil eller tåg, undrar hur man kan stå ut att bo i, för alla hus är exakt likadana och lika små. Det är fint och idylliskt, men jag undrar det ändå varje gång. När man kommer in i huset, däremot, förstår man att alla tavlor, böcker och tesorter hör ihop med husägarnas liv, och att det är i dem och i rummen som meningen finns. De hade två katter men en har sprungit bort och inte kommit tillbaka.

Någonting som jag tycker om med Schweiz är att det i matvaruaffärerna finns förpackningar med "picknick-ägg", och de är färgglada! Jag är inte så jätteförtjust i ägg, men jag älskar de här bara för att de är så fina.

Igår hade jag tråkigt och tog därför ett kort på mig själv: