När jag hittade Genèves själ

Under mitt lov var jag i Schweiz igen. En kväll hade jag och Sam gått på en indisk restaurang, och istället för att ta spårvagnen hem bestämde vi oss för att promenera lite. Det var mörkt och svalt och på andra sidan sjön såg man de neonlysande reklamskyltarna för Toshiba, Rolex och Patek Philippe. Vi gick längs gatan med alla de fina hotellen, det var lugnt och inte så många ute. I skyltfönstren lyste svaga spotlights upp klockor, kulspetspennor och smycken.



En liten arkad öppnade sig. Vi gick in. Där var en upplyst gång, kantad med eleganta skyltfönster. Vi var alldeles ensamma och jag fick en speciell känsla i bröstet, jag gick fram och tittade in genom rutorna. Där bakom var hela möblerade rum uppställda, utan några människor, bara för att visa en snygg interiör, en stämning som skulle ackompanjera objekten utplacerade närmast glaset. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde mig så lycklig av det hela, men kanske att det kändes som att få kliva in en tyst, lugn skattkammare. Stämningen påminde mig om ett minne av en plats jag inte vet om den finns eller inte, jag är där när jag är väldigt liten, och det är kväll. Det är just att det är kväll, och att omgivningen har något slags tjusig modernitet över sig, som gör att jag känner ett slags mysig känsla när jag återkallar den där bilden.



Vi vandrade genom arkaden som var lång, såg hotellobbyer genom glasrutor, klev tillbaka ut i luften. Det där, sa jag och stoppade ner kameran, det var Genève.

När jag låg på sjukhus

Ur min dagbok den 27 februari 2008:
Obs! Kan eventuellt uppfattas som obehagligt för känsliga!

Nu har jag varit på sjukhus i en vecka. Jag kom hem igår men orkade inte skriva då. Jag hade haft ont i magen i några dagar och på onsdagmorgonen blev det värre. När jag hade ätit frukost fick jag så ont så jag kände att jag måste få hjälp. Jag drog snabbt på mig jackan och roffade åt mig mitt pass och alla papper jag hade haft med mig från Sverige. Sjukhuset ligger på andra sidan gatan bara.

När jag kom till akutmottagningen hade jag så ont så att jag knappt kunde få ur mig varför jag var där. Jag klämde fram "pancréatite" och damen bakom disken utbrast: "Oh là là!" Och så ropade hon: "Vi har en pankreatit!" En man hjälpte mig till en bår. Jag drog ihop benen och smärtan var olidlig. Jag behövde morfin, jag trodde jag skulle svimma av smärta.

Efter ett tag körde man in mig i ett rum och klädde av mig. Man frågade vad jag hette, hur jag mådde, hur ont det gjorde. Till slut fick jag en morfinspruta. Till skillnad från de andra gångerna (tror jag) så kändes det ingen skillnad i magen, bara i alla andra kroppsdelar som sjönk bort och blev tunga. Till slut måste det ha hjälpt i alla fall, för jag kunde ligga raklång på sängen när en dam stoppade in en slang i näsan på mig. Hon tryckte ner den i halsen och sa: "Och så sväljer vi!" Jag svalde, men ingenting hände. Jag svalde igen, och slangen åkte ner i magen. Det var läskigt, jag ville kräkas, jag ville ha bort slangen, men den skulle vara där. Jag fick inte ta bort den förrän tre dagar senare.

"Jag vill kräkas", sa jag en stund senare till sjuksköterskan. "Nej", sa hon. "Du ska inte kräkas. Du har slangen för att du ska slippa att kräkas." Jag hade mycket hellre valt det andra alternativet.

Jag fick jätteont igen, och låg och stönade tills doktorn så min blick. Hon gav mig en spruta till. På kvällen blev jag inlagd i ett rum med en tjock svart dam.

Där låg jag i tre dagar. Några gånger om dagen tog de tempen i mitt öra, bytte mitt dropp, frågade hur ont jag hade, kopplade bort min "sonde gastrique" när jag skulle gå på toa. Slangen sög hela tiden ut vätska ur mig, en illgrön vätska, och jag såg hur fascinerade alla som gick förbi min säng blev när de såg den där gröna vätskan som kom ut ur min kropp.

Sjuksköterskeelever som inte var äldre än jag tog blodprov på mig, misslyckades att hitta en blodåder ("On dirait que vos veines sont très fines !") och drog slutligen ut slangen ur min kropp. ("Je tire !") Jag var rädd men lät dem ha mig som förstagångsobjekt; jag sympatiserar alltid med nybörjare.

Ibland var det svårt att prata franska, men oftast gick det bra. En doktor som jag började tycka väldigt mycket om hette doktor Foppa. Han var ganska ung, såg snäll ut, med mörka ögon och långa ögonfransar. När han pratade la han sin hand på mina ben. När de gick ronden på morgonen och han sa: "À tout à l'heure" till mig, var det en annan doktor som sa "Hon förstår nog inte". "Jo", sa doktor Foppa, "hon förstår visst. Hon talar mycket bra franska". Nästa dag när jag pratade med honom och han frågade vad jag studerade sa han: "Vilken talang! Så där hade du kunnat prata med mig på svenska!"

Men jag fick inte träffa doktor Foppa mer. Jag blev flyttad till våning 13, med utsikt över hela Créteil. Där delade jag rum med en annan tjock svart dam, men en mindre sympatisk. Hon pratade för sig själv konstant och fnissade ibland till. Jag sneglade åt hennes håll för att se om hon pratade med mig, men nej, hon låg och fnissade för sig själv. Varje eftermiddag fick hon besök och påökning till kvällen. Vi var sju i rummet allt som allt när det var värst. Och när alla hade gått ringde hennes telefon var femte minut. Jag höll nästan på att lära mig madagaskiska.

Jag skrevs ut efter sex dagar. Jag hade bara haft ont i magen den första dagen.

Min födelsedag

Åh, vilken bra födelsedag jag hade igår. Här är några bilder jag tog:


På morgonen fick jag mina presenter. Jag hade insisterat på att få välja dem själv, så jag följde med Sam på shoppingrunda i lördags. På fredagskvällen när vi gick hem från bion (jag har inte berättat om det, vi såg Into the wild och tyckte om den) passerade vi Teuscher chocolaterie, det ser ut som en blomsteraffär för alla dekorationer i skyltfönstret. När jag såg de underbara små askarna med fåglar och blommor på, sa jag till Sam att det var en sådan jag ville ha i födelsedagspresent. Han insisterade dock på att köpa några böcker också, så vi valde var sin. (Gåta: gissa vem som valde vilken.)



Vi åt fondue på Le Gruyèrien, ett kitschigt ställe som lättats hittas med hjälp av luktmolnet av ost. Jag valde Cabriolle, som är en getostfondue.



På eftermiddagen/kvällen när jag tittade på min nya film "Peau d'Ane" (se eventuellt kommentarer - d.v.s. om jag orkar skriva några) fick jag en överraskning: EN TÅRTA!!! Det var nog den finaste tårta jag någonsin fått, med tjugoett ljus och "Heureux anniversaire" skrivet i marsipan.



Jag och min tårta.

På kvällen gick jag på La Comédie de Genève och såg Salomé av Oscar Wilde. (Se kommentarer, för dem orkar jag skriva!)

Bio i Les Halles en regnig onsdag

På onsdagen, eller om det var torsdagen, jag minns inte så noga, hade jag varit till universitetet på förmiddagen och hade eftermiddagen att tillbringa hur jag ville. Det regnade och jag var jättetrött. Dessutom hade jag ont i fötterna. Det här ledde till att jag tog tunnelbanan till Les Halles.

Les Halles som är ett slags stort köpcentrum under marken med fint välvt glastak som sticker upp ovanför, har ett antal biosalonger. Det som är så praktiskt är att man kan gå dit, ställa sig vid en automat, kolla vilka filmer som går och köpa biljetten i automaten. Jag visste inte vad jag hade lust att se, men tittade en stund på affischerna som hängde ovanför mig. Jag bestämde mig till slut för
Survivre avec les loups, "överleva med vargarna", vars affisch visade en liten flicka och en varg i ett snölandskap. Jag visste inte vad den handlade om, men det kändes som en film för mig.

Biosalongen fylldes på med människor. Det var förvånansvärt många som skulle gå på bio denna torsdag klockan halv två på dagen. En flicka med stövlar och brunt hår satte sig i fåtöljen två steg från min. Efter någon minut frågade hon om jag ville vakta hennes väska när hon gick på toaletten. Visst, sa jag. Hon kom tillbaka och vi väntade. Klockan blev tjugo i två, tio i två, två. Flickan lutade sig över stolen mellan oss. "Förlåt, skulle inte filmen börja 13.35?" "Jo", sa jag. "Det stod det i alla fall." En man klev in i salongen och förklarade att de hade lite problem med att starta filmen, men att den skulle börja om en minut. "En minut!" ropade en tant, och mannen svarade "Oui, Madame".

När salongen så släcktes ner och filmduken belystes, flyttade flickan till sätet bredvid mig. Jag funderade på varför, men var tacksam, för på något sätt blev det som om vi såg filmen tillsammans då. När det var roligt och jag fnissade, fnissade hon för att visa att hon också var road, och när hon fnissade varpå jag fnissade tillbaka fnissade hon tillbaka en gång till och högre. När någon sa någonting upprörande gjorde flickan ett litet upprört ljud, och när det var sorgligt grät vi tillsammans. Det var utmärkt: en historia framför en som var så fascinerande att man aldrig ville att den skulle ta slut, och en anonym vän bredvid en som man kunde dela sina känslor med utan att yttra ett ord. När filmen var slut skiljdes vi åt.

När jag åt middag med nio manliga fysiker

Jag vet, det låter väldigt skumt, och det var det också. Eller inte alls.

Jag befann mig på exkursion i Créteil, förorten där jag ska läsa på universitet om en vecka, för att undersöka ett och annat. Jag hade just ätit upp en väldigt tråkig salade niçoise (delvis för att jag inte hittade dressingen förrän jag var färdig) på snabbmatsstället Pomme de Pain när jag fick ett sms från Sam, som var på centret för teoretisk fysik och diskuterade, räknade eller vad det nu är man gör där (jag har frågat, men det är fortfarande inte klart).

Hej! Jag har blivit inbjuden att äta middag tillsammans med de andra ikväll, vill du följa med?

Nej, tänkte jag, nej, jag vill inte äta middag med en hop starkt IQ-haltiga seriösa, vuxna, vetenskapsmän. Åtminstone inte om jag måste konversera på franska med dem. Men i ett sms får det inte plats så många tecken, så jag svarade: "Ja, det vill jag gärna!"

Stället låg på rue d'Odessa och specialiserade sig på produkter från sydvästra frankrike - det vill säga anka. Det märkte jag när jag slagit mig ner på kortsidan av det långa bordet, som en alien mitt ibland alla de nio vetenskapsmännen som jag till min förfäran upptäckte alla var män, och betraktade menyn som en inte så glad servitris stoppad i mina händer.

"Man får ta precis vad man vill, så länge det är anka", sa den fysiker som verkade vara äldst, en grek eller någonting med grått hår och road uppsyn.
"Kristina är vegetarian", sa Sam och jag skrek "TYST" högt inombords.
"Nej nej, det gör ingenting", sa jag, "jag vill gärna äta anka". Greken verkade inte särskilt berörd och sköt över ett fat med torkade salamibitar till mig. Jag tog en och försökte se tacksam ut.

Under middagen, som var fantastiskt god (jag åt Pot au feu de canard) pratade fysikerna om många saker. Det vill säga, många områden inom teoretisk fysik. Jag försökte se ut som om jag var road, vilket jag var även om jag inte förstod så mycket, men det lyckades visst inte för en av de andra äldre (gruppen bestod av tre gamlingar och sex inbjudna "ungdomar" som ändå var minst fem år äldre än jag) skämtsamt sa: "Vi kan inte prata om någonting annat än fysik!" Jag skrattade och lät bli att säga att jag föredrog att lyssna på prat om fysik än att själv prata om saker som man vanligtvis pratar om vid sociala tillställningar.

Vid ett tillfälle tittade han som sagt det sista på mig och sa: "Så, du är alltså vegetarian?" Han måste ha hört när vi pratat om det tidigare.
"Nu blev det här genast väldigt pinsamt", sa jag nervöst och lyckades få alla de nio fysikerna att skratta. Resten av middagen satt jag tyst och lyssnade på när en sofistikerad italienare hävdade att man visst kunde se jupiters månar utan teleskop, han hade själv undersökt saken.

"Jaha", sa den Gamle Greken när vi ätit upp vår glass (min kombination hette Illusion och hade apelsinskal i sig), "Nu föreslår jag att vi allesammans går upp till mig, femtio meter bort, och tar en kopp kaffe och någonting lite starkare." Så det gjorde vi. Under den korta vägen närmade sig var och en av den yngre mig och frågade vad jag gjorde, bad mig upprepa mitt namn, och sa att de gärna skulle vilja åka till Sverige en dag.

Det första som hände när vi kom in i den Gamle Grekens lägenhet var att han stängde dörren om sin fru. Jag svalde nervöst och försökte föreställa mig vad nio män gör över ett glas sprit när deras fruar är instängda på nedervåningen.
För lägenheter hade två våningar. När vi kom upp för trapporna märkte vi att de två våningarna inte var det enda som gjorde lägenheten speciell - den stora balkongen som hängde ut från tolfte våningen hade en fantastik utsikt, vilken inkluderade eiffeltornet. Det var mörkt, och en strålkastare snurrade runt på toppen av tornet. Alla gapade.

"Nu går vi till andra sidan", sa en av de gamla, och jag förstod inte vad han menade. "Åh, självklart, det finns en andra sida, sa italienaren skämtsamt, och det visade sig stämma. En lika stor balkong på lägenhetens motsatta sida gav vyn över det Paris som man inte hade sett från den första balkongen.

Då jag inte ville ha alkohol, fick jag ett glas apelsinjuice. Jag skönk ner i en vitklädd soffa mellan Sam och italienaren och kontemplerade situationen. Jag frågade mig om jag verkligen var vaken, drömde jag? Nej, allting tydde på att jag faktiskt befann mig i en etagevåning med utsikt över eiffeltornet, i Paris fjortonde arrondissement, framför en gammal professor i fysik som berättade om den senaste gången han konverserat med Stephen Hawking.

"Trevligt att träffa dig", sa den Gamle Greken när vi gick, "du får gärna komma hit igen när du är i Paris nästa gång". "Tack tack", sa jag överväldigat, "Det har var verkligen en intressant upplevelse".

Hur jag kom till Paris

Mitt livs hemskaste flygresa ägde rum den femtonde januari 2008 när jag skulle till Paris. Egentligen var inte själva resan så farlig, jag roade mig genom att studera mina medpassagerare. De flesta som reser mellan Stockholm och Paris, Stockholm och Genève eller liknande, är ofta ganska oinspirerande. De har mörka vinterkappor (som jag) och portföljer eller ryggsäckar (som jag), läser en gratis DN eller Le Monde och ser allmänt missnöjda ut. De här människorna var som vanligt där, men precis framför mig satt några andra, faktiskt ganska underhållande, typer.

Jag tror att de kom från kosmetikavdelningen på NK. (Nej, jag är säker.) De var tre flickor och en pojke, en bög tror jag, för han hade det där snygga förfinade utseendet som män som inte bryr sig om att charma kvinnor kan ha (tänk Peter Jöback) och sträckte så mycket på fingrarna när han pekade på en sidenkavaj i taxfreekatalogen. När vi skulle starta utbrast plötsligt en av välsminkade tjejerna att det luktade rök. Killen sniffade och instämde intresserat, och de kallade genast på en flygvärd. Flygvärden kom och luktade omkring, och sa att det nog var inredningen. Efter en stund ropade de tillbaka honom och sa att det visst bestämt luktade rök, alldeles säkert. "Jag känner ingenting", sa flygvärden då, och tjejen framför mig lutade sig ut över armstödet och sa med en förförande röst: "Men vet du vad, när du går förbi luktar det så gott, att man inte längre känner röklukten."
Han blev jättegenerad såklart.

Under resan diskuterade tjejerna och killen färgerna på varandras nagellack ("Är det 159:an?" "Ja, den nya från Dior"), vilka B-kändisar som förekom i Aftonbladet de hade sålt smink till, och huruvida Disney store på Champs Elysées fortfarande skulle ha öppet när de kom fram.

Det var när vi skulle landa som det blev hemskt. Det blåste, sa kaptenen, och vi skulle sitta stilla med säkerhetsbältena fastspända. Planet började kränga hit och dit, tappa i höjd, luta och höger och vänster, göra små hopp och skaka våldsamt. Det var som en bergochdalbana, och jag gillar inte bergochdalbanor. Jag höll mig fast så hårt jag kunde i armstöden, blundade hårt och bad till Gud om att jag skulle slippa kräkas eller dö.

Till slut landade vi. "Nu förstår jag om ni är glada att vara nere på marken igen", sa kaptenen, och när vi gick ut ur planet hörde jag tjejen framför mig utbrista med stort allvar i rösten: "Jag såg mitt liv passera i revy framför mig".

Väl på flygplatsen följde jag skyltarna så bra att jag lyckades missa själva bagagebandet, och plötsligt befann jag mig i ankomsthallen. När jag vände mig om stängdes dörrarna bakom mig och en tydlig röd skylt sa att det var förbjudet att gå tillbaka in. Jag gick tillbaka in och hämtade min väska, som någon timme senare självklart fastnade i tunnelbanespärrarna, varpå en snäll tjej med asiatiskt utseende hjälpte mig att dra loss den och ta den igenom en annan utgång.

Jag var mycket glad när Sam mötte mig utanför Les Gobelins tunnelbanestation och drog min alldeles för tunga resväska till Hotel Sunny.