Salomé (La Comédie de Genève)

Från en balkong hade jag en mycket fin överblick över scenen på Comédie de Genève. Jag kände inte till den bibliska myten om Salomé men hade hört talas om Oscar Wildes pjäs och läst en recension och en intervju med huvudrollsinnehavaren, Lolita Chammah, i Le Temps. När föreställningen börjat var jag tveksam. Precis som förra gången jag var på teater i Genève och såg den ganska värdelösa "L'acte inconnu" av Valère Novarina, tyckte jag att dekoren var överdrivet betongfärgad och dräkterna tråkiga - i "Salomé" bestod de i stort sett av svarta tygband knutna runt skådespelarnas kroppar, bortsett från själva Salomé som fått en vit tutu och ett par silvriga klackskor. Jag tyckte att projektionerna på den upphängda månen var lite fåniga, särskilt när de visade ordet "Ah!" samtidigt som någon på scenen skrek.

När Lolita Chammah (Isabelle Hupperts dotter, med samma surpuppe-läppar) kom in på scenen trodde jag först att hon var en man, det var något med axlarna. Men när hon började prata och skrika med sin släpiga röst, och senare dessutom sjunga, blev jag tagen, och pjäsen blev någonting nytt. Jag lyssnade intresserat när Salomé skrikande förklarade för den föraktfulle profeten Iokanaan hur mycket hon älskade hans hår som var som vindruvor, och sen ändrade sig och menade att det var munnen som var fantastisk, och att hon måste kyssa den.

Kyssa Iokanaan får hon förstås inte, fastän hon är en prinsessa, och när Hérode bönar och ber henne om att dansa för honom, accepterar hon på ett villkor: Om hon får precis vad hon vill efteråt. Hérode säger ja, och förklarar med några ord som jag fastnade för, varför han kommer hålla sitt löfte:

Je suis l'esclave de ma parole, est ma parole, c'est la parole d'un roi.
(Jag är mitt ords slav, och mitt ord, det är en kungs ord.)

Salomés önskan kommer emellertid som en chock för Hérode: Hon vill ha Iokanaans huvud. "Nej, inte det!" skriker Hérode, "Vad som helst utom det!" Men Salomé ska ha huvudet. Så det får hon, och hon kysser den kalla munnen, som på bilden av Aubrey Beardsley:

Je baise ta bouche, Iokanaan, je baise ta bouche.

Det var ganska gripande.

Jag hittade ett videoklipp från en Schweizisk TV-kanal där Lolita Chammah pratar om Salomé och där man får se några bilder från föreställningen. (Om inte annat visar jag den som en present till mina fransktalande vänner!)


Klicka på watch och klistra in adressen i webbläsaren.

Min födelsedag

Åh, vilken bra födelsedag jag hade igår. Här är några bilder jag tog:


På morgonen fick jag mina presenter. Jag hade insisterat på att få välja dem själv, så jag följde med Sam på shoppingrunda i lördags. På fredagskvällen när vi gick hem från bion (jag har inte berättat om det, vi såg Into the wild och tyckte om den) passerade vi Teuscher chocolaterie, det ser ut som en blomsteraffär för alla dekorationer i skyltfönstret. När jag såg de underbara små askarna med fåglar och blommor på, sa jag till Sam att det var en sådan jag ville ha i födelsedagspresent. Han insisterade dock på att köpa några böcker också, så vi valde var sin. (Gåta: gissa vem som valde vilken.)



Vi åt fondue på Le Gruyèrien, ett kitschigt ställe som lättats hittas med hjälp av luktmolnet av ost. Jag valde Cabriolle, som är en getostfondue.



På eftermiddagen/kvällen när jag tittade på min nya film "Peau d'Ane" (se eventuellt kommentarer - d.v.s. om jag orkar skriva några) fick jag en överraskning: EN TÅRTA!!! Det var nog den finaste tårta jag någonsin fått, med tjugoett ljus och "Heureux anniversaire" skrivet i marsipan.



Jag och min tårta.

På kvällen gick jag på La Comédie de Genève och såg Salomé av Oscar Wilde. (Se kommentarer, för dem orkar jag skriva!)

Vad jag har gjort i helgen, t.ex.

Jag tycker om att åka tåg i Schweiz. Jag har till och med ett eget kort som vi fixade i Luzern (jättejättemysig stad) och som gör att jag betalar reducerat pris. Förra helgen åkte vi till Neuchâtel, en stad som inte gjorde så stort intryck på mig, kanske för att McDonalds var det enda som var öppet, och den här helgen åkte vi till Vevey. Det är Vevey som är på bilderna. Vevey ligger ligger mycket nära Montreux, och motsvarar ungefär Frankrikes riviera. Hit åker de rika människorna och bor på Montreux Palace, en gigantisk vit hotellbyggnad med gula markiser, och här hålls den berömda Montreux Jazz Festival. Charlie Chaplin har bott i Montreux, och Shelley och Keats. Det finns en trevlig liten bok av Henry James som heter Daisy Miller. Den utspelar sig i Vevey. Jag läste den bara därför.

En liten bit ovanför Vevey och Montreux bor Sams föräldrar. Deras område är ett sådant som jag, när jag åker förbi med bil eller tåg, undrar hur man kan stå ut att bo i, för alla hus är exakt likadana och lika små. Det är fint och idylliskt, men jag undrar det ändå varje gång. När man kommer in i huset, däremot, förstår man att alla tavlor, böcker och tesorter hör ihop med husägarnas liv, och att det är i dem och i rummen som meningen finns. De hade två katter men en har sprungit bort och inte kommit tillbaka.

Någonting som jag tycker om med Schweiz är att det i matvaruaffärerna finns förpackningar med "picknick-ägg", och de är färgglada! Jag är inte så jätteförtjust i ägg, men jag älskar de här bara för att de är så fina.

Igår hade jag tråkigt och tog därför ett kort på mig själv:

Paris fashion week 2008: Mer reflektioner kring Jean Paul

Till att börja med kan jag nu konstatera att min tanke om att den Lilla Sjöjungfrun went Madonna inte var helt tokig. Jag har nämligen nyss hittat denna söta bild där Monsieur Gaultier kramas med artisten som om de vore väldigt bundis. Det här tycker jag var trevligt. Jag gillar bilden.

Sedan ska jag be att få lägga till några saker till tidigare nämnda inlägg. Nu har nämligen några tidningar uppmärksammat visningen och Vogue har lagt upp kollektionen på sin site. Min favorittjej som blixtrade förbi i tv-rutan härom dagen, var denna:
Den lilla sjöjungfrun på kryckor. Är det inte rörande? Såhär skriver Le Mondes Mathilde Gardin om saken:

"Jean-Paul Gaultier a proposé mercredi une collection haute couture envahie par les créatures aquatiques, sirènes séductrices ou marins mutins. Les belles échevelées, inspirées par "La Petite Sirène", une "femme libre", semblaient toutes sorties des eaux et dévoilaient, en trompe l'oeil, des tatouages."

(Ungefär: Jean-Paul Gaultier visade i onsdags en haute couture-kollektion invaderad av vattenvarelser, förförande sjöjungrur och busiga sjömän. De vackra, tilltufsade mannekängerna, inspirerade av "Den lilla sjöjungfrun", en "fri kvinna", verkade alla nyss uppkomna ur havet, och ibland skymtade en tatuering förbi.)

Nu, chère Madame Gardin, undrar jag vad du menar med "femme libre". Det är möjligt att jag har missförstått dig, men SER DEN DÄR HANDIKAPPADE TINGESTEN PÅ BILDEN UT SOM EN "FEMME LIBRE"? Och Jean Paul: Om jag inte minns fel, fick den lilla sjöjungfrun faktiskt FÖTTER innan hon skulle ta sig omkring här uppe på land. Hör du det, fötter! Hur menar du att en femme kan vara libre utan fötter?

Här är några av mina favoriter från kollektionen:


Bilder från: Vogue
Artikel från Le Monde: Haute couture: les séductrices sirènes de Jean-Paul Gaultier

Balzac et la Petite Tailleuse chinoise

I slutet på förra terminen blev jag rekommenderad att läsa Dai Sijies bok "Balzac et la Petite Tailleuse chinoise" av en av mina lärare, eftersom jag intresserar mig för Kina. Jag passade på att kolla efter boken under veckan, och hittade den, och den andra boken ("Le Dit de Tianyi" av François Cheng) som han också tyckte att jag skulle läsa. Så jag läste.

Det är en fin bok, jag blev klar med den idag. Pojken som berättar, en nittonåring från Chengdu som tvingas att arbeta i en gruva under sin "omskolning" från samhällets fiende (det här är under kulturrevolutionen och pojkens föräldrar är någorlunda välbeställda) till arbetande, dygdig medborgare, är tankfull och nyfiken. Han och hans närmaste vän Luo blir utsedda till "filmberättare" när de återgivit ett koreanskt drama så väl att alla byns tanter börjar gråta. Det leder till att de blir skickade till bion (den närmaste byn har en gräsmatta med en uppslängd bioduk på) med jämna mellanrum för att fylla på med historier att berätta.

De bästa historierna finner de dock inte förrän i en undangömd resväska hos en glasögonorm vars föräldrar är poeter. Kofferten är fylld av förbjuden, västerländsk litteratur, framförallt fransk. Pojkarna blir som besatta av Balzacs romaner och kopierar dem ord för ord på insidan av sina fårskinnsjackor. Historierna i kofferten blir som ett teleskop, en liten öppning till en stor, underbar värld full med nya tankar och idéer. Det är med Balzacs ord de ska få den lantliga lilla skräddarflickan de båda är så förtjusta i, att utvecklas till en bildad, kultiverad och sofistikerad själ.

Även om Balzac är den författare som har störst roll i romanen (och förekommer i titeln) är det ändå Flauberts "Madame Bovary" som påverkar skräddarflickan på riktigt, i alla fall som jag uppfattar det. Det här gör mig glad - då jag, när jag läst Madame Bovary blivit nedstämd av att Emmas drömmar (som uppkommit ur hennes läsande av romaner) bara leder ner i ett stort, svart hål. När vi diskuterade boken på kursen i fransk 1800-talslitteratur blev det som om vi kom fram till att Flaubert ville säga att romanläsande var farligt. Jag var inte nöjd med den slutsatsen. Det är ju en nyckel till så mycket! Det är nog det Dai Sijie också tycker.

Senaste nytt från Jean Paul Gaultier: Den lilla sjöjungfrun goes Madonna

Som uppmärksam konsument av de franska medierna kan jag nu, efter att ha sett nyheterna på France 3, vidarebefordra het ny information från tredje dagen av modeveckan i Paris (det måste ha varit den sminknördarna på flygplanet skulle till!): vår gamle vän Jean Paul Gaultier har i sin damkollektion för sommaren 2008 inspirerats av havet och klätt sina flickor i glittriga, slinkiga algliknande tyger med snäckskal, fiskenät och maneter hängande från kroppen. Detta resulterar, som ni ser på bilden, i att catwalken under Jean Pauls visning förvandlas till badrummet från "Simpor och grodfötter".

P.S. För att studera behån närmare, klicka på bilden.

I Genève

Nu när jag har skrivit om allt det jag hade gått och haft i huvudet i ett antal dagar, kan jag börja leva i realtid. Det känns bra.

Jag befinner mig i Genève, Schweiz. Det gör jag eftersom Sam bor här och jag bor hos honom tills mina kurser på universitetet börjar i Paris. Jag ska flytta in i min studenlägenhet i Créteil den första februari. Fram till dess går jag här i Schweiz, vandrar på gatorna i Genève, shoppar armband på Claire's, läser böcker på svenska, engelska och franska, äter yoghurt och choklad, morötter och pepparrotsvisp, tittar på schweizisk, fransk och engelsk tv, planerar min kalender så mycket det går, och skriver här och i min dagbok.

Genève är en rätt intressant stad. Den är på samma gång väldigt internationell och riktigt schweizisk. Människorna på le tram, spårvagnen, pratar förutom franska engelska, spanska, portugisiska o.s.v, man hittar iranska dadlar och pistagenötter på torget och det finns otroligt många internationella restauranger (min favorit är den eritreisk-etiopiska La Gazelle d'Or på rue de Lyon 55). Samtidigt kantas gågatorna av lyxiga urmakare, det hänger schweiziska flaggor (röda korset fast inverterat) från husväggarna, det säljs kobjällror, schweiziska arméknivar och vykort med alper och sankt bernhardshundar, och det är aldrig långt mellan fondue-ställena som alla heter någonting i stil med Le Chalet Suisse.

Den här bilden tog jag från spårvagnen. Den visar mycket bra det jag tycker är speciellt med den här staden. Bilden är tagen ungefär där jag bor, man skulle kunna kalla det förorten men staden är så liten så det är nästan inte en förort utan mycket nära city. Bakom spårvagnen på bilden ligger små gulliga hus, och bakom dem de höga berg som man föreställer sig när man tänker på Schweiz (fast just de här hör till Frankrike, om jag inte minns fel). Åt andra hållet, bakom mig, ligger ett gäng fula höghus där de som inte har så mycket pengar bor. Sams hus har just målats rosa (till min glädje och hans förfäran) och längst ner i det ligger en trevlig pizzeria, vi prövade den i fredags, och en veterinärmottaggning. Jag tycker om att titta in där för veterinären samlar på elefanter som han ställer i vitrinskåp innanför skyltfönstren.

Ett av de faktum jag älskar med Genève, är att det är fullt av
chocolateries. Det betyder att man, när man väntar på att rätt spårvagn ska komma (för det finns ingen tunnelbana), kan smita in i genom en plingande dörr och köpa sig en chokladbit. Mmmmm.

Hur kunde du, Nicole?!

När jag var på upptäcksfärd i Créteil såg jag någonting mycket märkligt, nämligen det här:

Det var du, Nicole Kidman, på en stor bild på en busshållplats, med en Nintendo DS i handen. Så långt var det bra, men när jag såg texten blev jag mycket orolig:

Nicole Kidman améliore l'âge de son cerveau.
(Nicole Kidman förbättrar åldern på sin hjärna.)

När jag sedan tittade lite på nätet, hittade jag till min förskräckelse världens töntigaste video där du låter dig göras till åtlöje:



Och jag som trodde att du var en av de hollywoodstjärnor som åtminstone hade lite värdighet kvar i kroppen.
Hur kunde du? Hur kunde du sälja dig som ett levande blondinskämt? Även om åldern på din hjärna är 52 är det ju inte meningen att du ska erkänna det!!
Nu har du svikit ett fan, Nicole. Fy skäms.

Bio i Les Halles en regnig onsdag

På onsdagen, eller om det var torsdagen, jag minns inte så noga, hade jag varit till universitetet på förmiddagen och hade eftermiddagen att tillbringa hur jag ville. Det regnade och jag var jättetrött. Dessutom hade jag ont i fötterna. Det här ledde till att jag tog tunnelbanan till Les Halles.

Les Halles som är ett slags stort köpcentrum under marken med fint välvt glastak som sticker upp ovanför, har ett antal biosalonger. Det som är så praktiskt är att man kan gå dit, ställa sig vid en automat, kolla vilka filmer som går och köpa biljetten i automaten. Jag visste inte vad jag hade lust att se, men tittade en stund på affischerna som hängde ovanför mig. Jag bestämde mig till slut för
Survivre avec les loups, "överleva med vargarna", vars affisch visade en liten flicka och en varg i ett snölandskap. Jag visste inte vad den handlade om, men det kändes som en film för mig.

Biosalongen fylldes på med människor. Det var förvånansvärt många som skulle gå på bio denna torsdag klockan halv två på dagen. En flicka med stövlar och brunt hår satte sig i fåtöljen två steg från min. Efter någon minut frågade hon om jag ville vakta hennes väska när hon gick på toaletten. Visst, sa jag. Hon kom tillbaka och vi väntade. Klockan blev tjugo i två, tio i två, två. Flickan lutade sig över stolen mellan oss. "Förlåt, skulle inte filmen börja 13.35?" "Jo", sa jag. "Det stod det i alla fall." En man klev in i salongen och förklarade att de hade lite problem med att starta filmen, men att den skulle börja om en minut. "En minut!" ropade en tant, och mannen svarade "Oui, Madame".

När salongen så släcktes ner och filmduken belystes, flyttade flickan till sätet bredvid mig. Jag funderade på varför, men var tacksam, för på något sätt blev det som om vi såg filmen tillsammans då. När det var roligt och jag fnissade, fnissade hon för att visa att hon också var road, och när hon fnissade varpå jag fnissade tillbaka fnissade hon tillbaka en gång till och högre. När någon sa någonting upprörande gjorde flickan ett litet upprört ljud, och när det var sorgligt grät vi tillsammans. Det var utmärkt: en historia framför en som var så fascinerande att man aldrig ville att den skulle ta slut, och en anonym vän bredvid en som man kunde dela sina känslor med utan att yttra ett ord. När filmen var slut skiljdes vi åt.

När jag åt middag med nio manliga fysiker

Jag vet, det låter väldigt skumt, och det var det också. Eller inte alls.

Jag befann mig på exkursion i Créteil, förorten där jag ska läsa på universitet om en vecka, för att undersöka ett och annat. Jag hade just ätit upp en väldigt tråkig salade niçoise (delvis för att jag inte hittade dressingen förrän jag var färdig) på snabbmatsstället Pomme de Pain när jag fick ett sms från Sam, som var på centret för teoretisk fysik och diskuterade, räknade eller vad det nu är man gör där (jag har frågat, men det är fortfarande inte klart).

Hej! Jag har blivit inbjuden att äta middag tillsammans med de andra ikväll, vill du följa med?

Nej, tänkte jag, nej, jag vill inte äta middag med en hop starkt IQ-haltiga seriösa, vuxna, vetenskapsmän. Åtminstone inte om jag måste konversera på franska med dem. Men i ett sms får det inte plats så många tecken, så jag svarade: "Ja, det vill jag gärna!"

Stället låg på rue d'Odessa och specialiserade sig på produkter från sydvästra frankrike - det vill säga anka. Det märkte jag när jag slagit mig ner på kortsidan av det långa bordet, som en alien mitt ibland alla de nio vetenskapsmännen som jag till min förfäran upptäckte alla var män, och betraktade menyn som en inte så glad servitris stoppad i mina händer.

"Man får ta precis vad man vill, så länge det är anka", sa den fysiker som verkade vara äldst, en grek eller någonting med grått hår och road uppsyn.
"Kristina är vegetarian", sa Sam och jag skrek "TYST" högt inombords.
"Nej nej, det gör ingenting", sa jag, "jag vill gärna äta anka". Greken verkade inte särskilt berörd och sköt över ett fat med torkade salamibitar till mig. Jag tog en och försökte se tacksam ut.

Under middagen, som var fantastiskt god (jag åt Pot au feu de canard) pratade fysikerna om många saker. Det vill säga, många områden inom teoretisk fysik. Jag försökte se ut som om jag var road, vilket jag var även om jag inte förstod så mycket, men det lyckades visst inte för en av de andra äldre (gruppen bestod av tre gamlingar och sex inbjudna "ungdomar" som ändå var minst fem år äldre än jag) skämtsamt sa: "Vi kan inte prata om någonting annat än fysik!" Jag skrattade och lät bli att säga att jag föredrog att lyssna på prat om fysik än att själv prata om saker som man vanligtvis pratar om vid sociala tillställningar.

Vid ett tillfälle tittade han som sagt det sista på mig och sa: "Så, du är alltså vegetarian?" Han måste ha hört när vi pratat om det tidigare.
"Nu blev det här genast väldigt pinsamt", sa jag nervöst och lyckades få alla de nio fysikerna att skratta. Resten av middagen satt jag tyst och lyssnade på när en sofistikerad italienare hävdade att man visst kunde se jupiters månar utan teleskop, han hade själv undersökt saken.

"Jaha", sa den Gamle Greken när vi ätit upp vår glass (min kombination hette Illusion och hade apelsinskal i sig), "Nu föreslår jag att vi allesammans går upp till mig, femtio meter bort, och tar en kopp kaffe och någonting lite starkare." Så det gjorde vi. Under den korta vägen närmade sig var och en av den yngre mig och frågade vad jag gjorde, bad mig upprepa mitt namn, och sa att de gärna skulle vilja åka till Sverige en dag.

Det första som hände när vi kom in i den Gamle Grekens lägenhet var att han stängde dörren om sin fru. Jag svalde nervöst och försökte föreställa mig vad nio män gör över ett glas sprit när deras fruar är instängda på nedervåningen.
För lägenheter hade två våningar. När vi kom upp för trapporna märkte vi att de två våningarna inte var det enda som gjorde lägenheten speciell - den stora balkongen som hängde ut från tolfte våningen hade en fantastik utsikt, vilken inkluderade eiffeltornet. Det var mörkt, och en strålkastare snurrade runt på toppen av tornet. Alla gapade.

"Nu går vi till andra sidan", sa en av de gamla, och jag förstod inte vad han menade. "Åh, självklart, det finns en andra sida, sa italienaren skämtsamt, och det visade sig stämma. En lika stor balkong på lägenhetens motsatta sida gav vyn över det Paris som man inte hade sett från den första balkongen.

Då jag inte ville ha alkohol, fick jag ett glas apelsinjuice. Jag skönk ner i en vitklädd soffa mellan Sam och italienaren och kontemplerade situationen. Jag frågade mig om jag verkligen var vaken, drömde jag? Nej, allting tydde på att jag faktiskt befann mig i en etagevåning med utsikt över eiffeltornet, i Paris fjortonde arrondissement, framför en gammal professor i fysik som berättade om den senaste gången han konverserat med Stephen Hawking.

"Trevligt att träffa dig", sa den Gamle Greken när vi gick, "du får gärna komma hit igen när du är i Paris nästa gång". "Tack tack", sa jag överväldigat, "Det har var verkligen en intressant upplevelse".

Hur jag kom till Paris

Mitt livs hemskaste flygresa ägde rum den femtonde januari 2008 när jag skulle till Paris. Egentligen var inte själva resan så farlig, jag roade mig genom att studera mina medpassagerare. De flesta som reser mellan Stockholm och Paris, Stockholm och Genève eller liknande, är ofta ganska oinspirerande. De har mörka vinterkappor (som jag) och portföljer eller ryggsäckar (som jag), läser en gratis DN eller Le Monde och ser allmänt missnöjda ut. De här människorna var som vanligt där, men precis framför mig satt några andra, faktiskt ganska underhållande, typer.

Jag tror att de kom från kosmetikavdelningen på NK. (Nej, jag är säker.) De var tre flickor och en pojke, en bög tror jag, för han hade det där snygga förfinade utseendet som män som inte bryr sig om att charma kvinnor kan ha (tänk Peter Jöback) och sträckte så mycket på fingrarna när han pekade på en sidenkavaj i taxfreekatalogen. När vi skulle starta utbrast plötsligt en av välsminkade tjejerna att det luktade rök. Killen sniffade och instämde intresserat, och de kallade genast på en flygvärd. Flygvärden kom och luktade omkring, och sa att det nog var inredningen. Efter en stund ropade de tillbaka honom och sa att det visst bestämt luktade rök, alldeles säkert. "Jag känner ingenting", sa flygvärden då, och tjejen framför mig lutade sig ut över armstödet och sa med en förförande röst: "Men vet du vad, när du går förbi luktar det så gott, att man inte längre känner röklukten."
Han blev jättegenerad såklart.

Under resan diskuterade tjejerna och killen färgerna på varandras nagellack ("Är det 159:an?" "Ja, den nya från Dior"), vilka B-kändisar som förekom i Aftonbladet de hade sålt smink till, och huruvida Disney store på Champs Elysées fortfarande skulle ha öppet när de kom fram.

Det var när vi skulle landa som det blev hemskt. Det blåste, sa kaptenen, och vi skulle sitta stilla med säkerhetsbältena fastspända. Planet började kränga hit och dit, tappa i höjd, luta och höger och vänster, göra små hopp och skaka våldsamt. Det var som en bergochdalbana, och jag gillar inte bergochdalbanor. Jag höll mig fast så hårt jag kunde i armstöden, blundade hårt och bad till Gud om att jag skulle slippa kräkas eller dö.

Till slut landade vi. "Nu förstår jag om ni är glada att vara nere på marken igen", sa kaptenen, och när vi gick ut ur planet hörde jag tjejen framför mig utbrista med stort allvar i rösten: "Jag såg mitt liv passera i revy framför mig".

Väl på flygplatsen följde jag skyltarna så bra att jag lyckades missa själva bagagebandet, och plötsligt befann jag mig i ankomsthallen. När jag vände mig om stängdes dörrarna bakom mig och en tydlig röd skylt sa att det var förbjudet att gå tillbaka in. Jag gick tillbaka in och hämtade min väska, som någon timme senare självklart fastnade i tunnelbanespärrarna, varpå en snäll tjej med asiatiskt utseende hjälpte mig att dra loss den och ta den igenom en annan utgång.

Jag var mycket glad när Sam mötte mig utanför Les Gobelins tunnelbanestation och drog min alldeles för tunga resväska till Hotel Sunny.