Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. På franska.

Jag vaknade för en stund sedan, uppfylld av känslan man får när man har drömt riktigt länge och ordentligt. Jag skriver ordentligt, för oftast innehållet bara drömmarna oplacerbara fragment eller scener man oroar sig för och så vidare. När man drömmer ordentligt, då är det som om drömmen hade skapats i en annan värld. (Hur fånig den än må vara - någonting som jag snart ska bevisa.)

När jag drömmer drömmar som kommer från den andra världen, då utspelar de sig också där. Min drömvärld (och då pratar vi inte om dagdrömvärld som igår, utan okontrollerbar nattdrömvärld) ser ut likadan varje gång. Den ser ut som i Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events (en film som förresten absolut måste ses). Samma grå väder, samma känsla av att det inte finns någonting bakom horisonten.


Så, i natt drömde jag en film. Viggo Mortensen spelade hjälten (jag brukar aldrig drömma om Viggo Mortensen, inte ens dagdrömma) och han red runt på en häst. (Jag inser att det jag beskriver är filmen Hidalgo, men jag har faktiskt inte sett Hidalgo. Dessutom var den här hästen svart.) Jag var inte med från början. Drömmen började kanske en kvart in i filmen, och Viggo hade just tagit över en gammal häst från en okänd man som han mötte i det mörka landskapet. Det var inte ett lantligt landskap utan ett stadslandskap, det var viktigt. Viggo började galoppera. Viggo galopperade in i betongtunnlar. Jag såg filmen inifrån Viggos huvud nu. Plötsligt gick den svagt upplysta tunneln över i en kolsvart tunnel. Viggo stannade. Han och hästen stod framför det mörka och tittade. Jag kände hur otäckt det skulle vara att bara galoppera rakt fram utan att se någonting alls omkring sig. Viggo galopperade tillbaka och mötte en grupp gruvarbetare. Jag blev rädd att de skulle anfalla honom, men Viggo saktade av till skritt och tog sig försiktigt ut i dagsljuset igen.

Viggo kom till en stor träbyggnad med glastak som såg ut som en gammal saluhall. Den hängde ut över vattnet. Han gick in. Han skulle äta. Byggnaden var fylld av människor som inte hade någonstans att bo. De var smutsiga och skäggiga, men det var ju Viggo också, så han kände sig som deras jämlike. Han gick fram till ett lågt träbord där en gammal man satt och åt en smörgås. "Sätt dig ner", sa mannen, som pratade franska. Viggo såg sig omkring för att hitta någonting att sitta på. Han såg ett par orangea sittdynor och några kuddar men slog sig till sist ner på golvet när mannen gjorde sig lustig över att han tog så lång tid på sig. "Här", sa uteliggarmannen och la en liten smörgås på bordet. "Den är smutsig", sa Viggo på franska, och jag kommer ihåg att jag sökte efter ordet smutsig. "Ja, det är sant", sa mannen då, som om han insåg att den faktiskt var smutsig, att allt där inne var smutsigt, och han la ifrån sig smörgåsen.

Jag frågade Viggo hur filmen hade börjat. Han svarade inte. Medan jag höll på att lyftas ut ur drömmen uppstod den här meningen i mitt huvud:

Sur la table j'ai trouvé une note qui me décrivait exactement les lignes de la jeune fille.

(På bordet hittade jag en papperslapp som precis beskrev den unga flickans linjer för mig.)

À l'intérieur (och Madeleine Castaing)

Jag har ingen aning om hur många som läser den här bloggen, men idag har i alla fall två av mina kära kompisar påpekat att de tycker om det som står här. Lovisa sa till och med att min blogg är som hennes drömbild av Paris! Det var mycket roligt att höra. Det är nog för att jag bara berättar om de märkliga och intressanta sakerna som finns och som händer här hos mig. Jag känner inte precis själv att jag lever i min drömbild av Paris.

Min drömbild av Paris finns i alla de vackra husen som jag bara ser utsidan på. Ja, det som jag älskar mest med Paris är arkitekturen. Jag skulle så gärna vilja gå på något slags rundvandring och titta hur människorna (de rika gamla tanterna inne i stan såklart eftersom det är de som kan ha det som i en Paris-dröm) lever och hur de har dekorerat sina tjusiga våningar.

Vid ett tillfälle gick jag förbi ett skyltfönster på rue Rivoli. Det tillhörde en bokhandel, och en av böckerna hade ett foto på en mycket elegant flicka med 20-talsfrisyr på framsidan. Madeleine Castaing stod det, och jag antecknade. (Länk till bok.) Jag gick hem och googlade, och Castaing visade sig vara en dekoratör och antikhandlare som levde 1894-1992 (hon blev 98 år!). En parisiska som älskade det som var snyggt. På 30-talet var hon en viktig personlighet i konstvärlden och Chaïm Soutine har målat ett känt porträtt av henne:


På den amerikanska bloggen The Peak of Chic hittar jag bilder av interiörer med tapeter och tyger designade av Castaing. Detta är min drömbild av Paris:



Den sista tycker jag nästan bäst om. The New York Times berättar om att Castaings sommarhus i Chartres, Maison de Lèves är till salu (artikeln är från 2004).



Mitt drömhus!! Titta på de här bilderna som visar rummen:



Tänk att bo sådär. Inte konstigt att hon blev 98 år när hon hade ett sånt där fantastiskt sommarhus.

Titta bara vad gammal och nöjd hon ser ut:

Sista bollywoodlektionen

Jag hade tänkt att jag skulle ta kort på trapporna och innergården på dansskolan, för de är så speciella. De är verkligen som man tänker sig Paris. Lite skeva och gamla, men mycket vackra. Jag har dock glömt min kamera hemma så det blir inget kort.

Idag var sista bollywoodlektionen för mig. Manjula, min lärare, visste det och var extra gullig mot mig. När vi gjorde vår koreografi sa hon: "Jag vill att Kristina ska vara här framme" och sen när det var den andra gruppens tur sa hon "Kristina, du får stanna, du ska ha roligt och lära dig allting utantill så att du kan visa dina kompisar i Sverige dansen när du kommer hem. Du har väl musiken?" Ja, jag har musiken. Jag tycker så mycket om Manjula. Hon kommer från Bangalore. Hon är liten och smal och har tjockt, svart hår. Hennes ansikte är (oj, nu spillde jag ut tevatten över hela skrivbordet och skrivbordsstolen. Tur att jag nästan hade läst ut "Volvo Lastvagnar") fint och man kan inte förstå hur gammal hon är. Det ser ut som om hon skulle kunna ha några rynkor, men att de inte har kommit för att hon lever ett så bra liv, och så ser det ut som om hon skulle ha fräknar, men att hon inte har det för att hon är indier och brun. Manjula är alltid snäll mot dem nya och lär sig alltid allas namn. Om en kompis kommer för att titta på säger hon: "Kom och var med, fais-toi plaisir!" När det är en kille som sjunger dansar hon som en kille och miner som killar gör, och när det är en tjej som sjunger ser hon ut som en tjej. Det jag tycker är så fint med Manjula, det är att när hon gör någon rörelse som är lite ful, eller inte traditionellt vacker, så blir det vackert ändå. När vi dansar till Chalak Chalak (video här under)gestaltar hon en full indisk man så att det blir snyggt.

När vi dansar vår koreografi (Maar dala, också från Devdas) och hon gör rörelserna framför oss ser hon precis ut som tjejen i filmen.

Jag sa hejdå till Manjula och hon kramade mig och sa att jag fick komma dit nästa gång jag var i Paris. Jag sa att det skulle jag.

På tunnelbanan hem la jag märke till en man som hade köpt en baguette och en purjolök. Jag tänkte: Vad lustigt, han har köpt precis de två sakerna som traditionellt sticker upp ur påsen när man har varit och handlat. Sen kom jag på att det trots allt inte var lustigt, för just för att de alltid sticker upp ur påsen var det ju dem jag såg.

Fler böcker!

Igår skrev jag klart en pjäs som jag har arbetat med i några månader. Det är första gången jag skriver en pjäs och till skillnad från att skriva en roman är det nästan lätt! Man slipper det jobbiga, beskrivningarna, och låter bara karaktärerna prata på. Det är underbart. Jag är riktigt nöjd med resultatet, som jag kallat Alla deras dagar. Det fanns egentligen ingen annan tänkbar titel; allting bygger på de tre orden och på engelska motsvarar de Ever after, vilket jag tycker är så snyggt att jag bara måste försöka översätta pjäsen så snart som möjligt för att få skriva Ever after på framsidan av boken. På franska blir det svårare. (Inte för att jag skulle kunna översätta pjäsen till franska, åtminstone inte på ett sådant sätt att den blir bra, egentligen tror jag det samma gäller för engelska.) Som du kanske har förstått bygger titeln på de allra sista orden i en traditionell saga: "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar". På franska heter det, det är så fult och dumt så att det är jätteroligt egentligen; Ils se marièrent et eurent beaucoup d'enfants vilket betyder "De gifte sig och fick en massa barn" (min översättning). Det motsvarar inte alls den filosofiska grund jag massakrerat och byggt min historia på. Fransmännen får helt enkelt försöka leva utan min pjäs.

Jag har passat på att lägga upp min barnbok också, Boken om Karp och Koi som jag skrev för en Astrid Lindgren-tävling Rabén och Sjögren hade förra året. Man kan läsa mer om alla böckerna i min bokhandel.

Nu måste jag läsa Proust, för annars kommer jag inte kunna skriva mitt arbete om Marcels inre resor. Fast först ska jag äta jordgubbar.

Man Ray och Katie Melua

I fredags gick jag till La Pinacothèque och tittade på l'Atelier Man Ray, en utställning med foton och annan konst av Man Ray. Jag tyckte om det. Jag har också laddat ner (lagligt! (för torrenten gick så långsamt)) Katie Meluas senaste album "Pictures". Förutom att Katies röst är så skör och säker så slås jag av hur välskrivna låttexterna är. Jag märker att jag lärt mig saker på Stylistique de la poésie som verkligen gör livet mycket rikare! Titta här till exempel, ur låten Mary Pickford:

Douglas Fairbanks, he was so handsome,
He wore a moustache,
Must-a had much cash, too,
Worth a king’s ransom

Ta först ordet moustache som avslutar andra versen (alltså versraden). Se sen hur nästa vers återtar första delen av ordet: ljudet [mast] i "Must" och nästan samma [ɛ] (i "-a") efter också. Men det är inte nog med det; sen kommer [ma] igen i "much", och sen [ɛʃ] i "cash" för att rimma. Det är poesi, det! (Och naturligtvis är det inte Katie som har skrivit texterna själv... där tog det roliga slut. Författaren är nån kille som heter Mike Batt.)

Min favoritsång såhär långt är i alla fall Scary films. Jag älskar rimmen! Och de blir ännu bättre när Katie sjunger dem.

Scary films don’t scare me now,
That you’re around.
Since you been around;
Nowadays I never cry,
When the monster kills the guy,
And the psychopathic wife kills the husband with a knife.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Scary films just make me smile,
When you are here.
When you are here.
In your arms I’m not afraid,
When the aliens invade.
And the vampire’s just a joke,
‘Cause I know he’s just a bloke.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Zombies marching through the mist,
Make me think of being kissed.
And I don’t care when peoples’ heads,
End up being torn to shreds.

Hey baby, thanks for clearing my dreams,
Of all those horror scenes,
Which crept in uninvited.
I’m in love and I’m so excited,
Hey baby, thanks for clearing my dreams.

Thanks for clearing my dreams


Written by Mike Batt
Published by Dramatico / Sony / ATV Music Publishing (UK) Ltd
From the album 'Pictures'

EDIT:

Hehe... "Nån kille som heter Mike Batt"...

Från Mike Batts officiella hemsida:

Mike Batt is one of Britain's best-known songwriter/composers. His consistent track record of success includes production, composition and conducting on projects as diverse as "Watership Down" (music and lyrics to Art Garfunkel's international number one single, "Bright Eyes"), "Phantom of The Opera" (producing, orchestrating and contributing lyrics to the first hit) and a great deal of symphonic work, including many television and film scores. He has won five Ivor Novello Awards including "Best Film Song or Music" two years in succession, once with "Watership Down" and once with "Caravans" the epic adaptation of Michener's novel, starring Anthony Quinn.

He has conducted many of the world's great orchestras including the London Symphony, The London Philharmonic, The Royal Philharmonic, The Sydney Symphony Orchestra, the State Orchestra of Victoria and The National Symphony Orchestra Of Ireland.


Så okej, nu förstår jag varför jag tyckte att han var duktig.

God save Alexander McQueen

Jag har köpt Vogue, vilket betyder att jag för ett tag framöver bara kommer att tänka på vackra och glamourösa saker. Jag vet att han inte är fransk, men det är alltid Alexander McQueen som har gjort de allra mest fantastiska kreationerna när jag studerar bilderna från se senaste catwalkarna i modemagasinen. Jag blev alldeles tagen av några av klänningarna från hans sommarkollektion. Den här till exempel, en kort silversak som ser ut att bäras av en lömsk robotflicka i "Do androids dream of electric sheep?". Man får titta länge innan man inser att laserpistolen hon håller i handen är en handväska. Titta på det grå materialet, på glansdagrarna, och på det röda bältet som matchar skorna. Frisyren tycker jag också mycket om, man han gjort samma sak med alla flickornas hår: det är voluminöst och slätt på samma gång. Imponerande. Tänk om man kunde göra så själv.

Jag kan inte visa alla kreationerna här, men om du vill häpna ännu mer så gå till Vogue.

Miss Antilles

En sak jag gillar med Frankrike är att det i matvaruaffären finns en hylla med hårvårdsprodukter för svarta. Jag, som har ett hår som visserligen inte är afrohår men ändå ofta gör som det vill (jag gick tidigt med i gruppen "I have Kate Bush-hair" på Facebook) tittade en stund på den här hyllan förra gången jag var på Carrefour. Där hittade jag världens finaste shampooflaska (se bild): Miss Antilles kokosshampoo. Den ser ut som ett Barbieshampoo, eller hur? I alla fall ett Afrika-Barbieshampoo. (Fast Antillerna hör delvis till Frankrike, därför kan jag känna mig geografiskt kulturell när jag tvättar håret i fortsättningen.) Jag prövade shampoot igår, och det var... tja, kanske som vilket shampoo som helst, men huvudsaken är att det luktar kokos om håret, att flickorna på framsidan är söta och att det står "J'aime la nature" på flaskan.

För övrigt så har jag gjort min första tenta på universitetet idag. Det var i ämnet "Linguistique pour les textes littéraires" och jag hade kontrollerat hundra gånger att jag hade blyertspenna och sudd med mig. När vi satt oss ner sa läraren, Monsieur P: "Då kan ni ta fram papper och kulspetspenna." Jag trodde inte mina öron. Skulle man haft med sig eget papper? En kulspetspenna kunde jag fixa, men papper hade jag verkligen inte tänkt på att ta med. Jag vände mig därför om till den franska flickan som satt bakom och fick ett par papper av henne. Jag läste igenom texten, tyckte att jag inte fattade någonting, läste igenom frågorna, tänkte att jag aldrig skulle kunna svara på dem, satte pennan mot papperet och svarade på alla frågorna. Jag tror att det gick bra.

Jag har köpt en ny handväska med blommig insida. I eftermiddags tog jag med den och gick till Dupeyrouxparken som är som en sagolik oas bakom ett galler på andra sidan bilvägen. Där läste jag Proust och åt ett äpple. På hemvägen tittade jag in i Créteils kyrka och avstod från att köpa jordgubbar som var för dyra, men köpte pistagenötter för att jag inte såg la sortie sans achat.