Bilder och Proust

Någonting fantastiskt har hänt: jag har tillgång till internet! Det här betyder att jag faktiskt kan skriva saker i min blogg, vilket kan ses som en fördel när jag nu har skapat den.

Jag har hunnit med många saker sedan jag skrev sist. Bland annat har jag hunnit tillbringa en vecka på sjukhus. Eventuellt kopierar jag en del ur min egna dagbok och lägger upp här, vi får se.

Jag tänkte att jag skulle visa några bilder som jag har tagit. Här är mitt universitet:


Här är några bilder på mitt rum:






Här är så många böcker som jag läste olika antal sidor ur varje dag när det var som värst:


Och här är mitt hår efter att jag gått till frisören:



Nu när jag har varit bildlig tänkte jag bli lite litterär. Jag lär mig så många saker här i Paris. Jag får så mycket inspiration, och lär mig om inspiration! Jag får veta att man kan studera innebörden i precis vad som helst; att läsa en kurs om bara Proust gör att livet blir någonting helt nytt. I Prousts värld är varje litet objekt en värld i sig, allting har en historia och en form som skiftar beroende på vad man sätter den i relation till. Allting är symboliskt. Jag tror att det är den symboliska världen som jag har börjat få tillgång till. Den är så full av saker, den symboliska världen. Proust sätter ord på känslotillstånd som man hade när man var liten, och hur man känner sig när man tänker tillbaka på de känslotillstånden. Han beskriver hur en man som sover skapar sitt eget universum och hur allting i det hänger ihop i cirklar. Ja, det låter konstigt, men om ni såg min anteckningsbok från Proust-lektionerna skulle ni tycka att det här var banalt. Jag förstår inte ens en tiondel av vad som står i min egen anteckningsbok från Proust-lektionerna.

Från min dagbok:
Mme B som har kursen om Proust är mycket märklig. Hon är så engagerad så att hon skriker ut sina analyser, och när det är någonting hon tycker är lustigt skrattar hon jättehögt en lång stund utan att någon förstår varför. Hon har kolsvart, rakt hår och en ihopknipen mun. Hon är sur och älskar symbolism. För Mme B har allting en erotisk underton. Åttio procent av symbolerna är erotiska symboler. Det är visserligen intressant, och jag tror på en del av det, men de andra eleverna fnissar skeptiskt när Mme B säger "Rosa... det är sexuell färg, köttets färg. Och grön, det en sexuell färg, mannens färg. Rosa och grön, det är ett sexuellt möte. Gilbertes ögon är så svarta så att de blir blå. Svart, det är en oerhört sexuell färg. Och här, erektion..." Det var faktiskt en tjej som räckte upp handen och sa: "Madame, allt vi analyserar verkar ju ha en sexuell innebörd!" Då började Mme B halvskrika, som hon så ofta gör, fast jag vet inte om det var argt eller glatt: "Men det ÄR så! Det är 1900-talet vi talar om! Det är uppenbart, allting finns där, svart på vitt!" Sen sa hon att de som inte kommer på hennes lektioner inte förtjänar Proust och att de är grisar. "Men inte ni förstås, ni är ju här", la hon till. Som om det skulle göra henne mer sympatisk.