Under mitt lov var jag i Schweiz igen. En kväll hade jag och Sam gått på en indisk restaurang, och istället för att ta spårvagnen hem bestämde vi oss för att promenera lite. Det var mörkt och svalt och på andra sidan sjön såg man de neonlysande reklamskyltarna för Toshiba, Rolex och Patek Philippe. Vi gick längs gatan med alla de fina hotellen, det var lugnt och inte så många ute. I skyltfönstren lyste svaga spotlights upp klockor, kulspetspennor och smycken.
En liten arkad öppnade sig. Vi gick in. Där var en upplyst gång, kantad med eleganta skyltfönster. Vi var alldeles ensamma och jag fick en speciell känsla i bröstet, jag gick fram och tittade in genom rutorna. Där bakom var hela möblerade rum uppställda, utan några människor, bara för att visa en snygg interiör, en stämning som skulle ackompanjera objekten utplacerade närmast glaset. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde mig så lycklig av det hela, men kanske att det kändes som att få kliva in en tyst, lugn skattkammare. Stämningen påminde mig om ett minne av en plats jag inte vet om den finns eller inte, jag är där när jag är väldigt liten, och det är kväll. Det är just att det är kväll, och att omgivningen har något slags tjusig modernitet över sig, som gör att jag känner ett slags mysig känsla när jag återkallar den där bilden.
Vi vandrade genom arkaden som var lång, såg hotellobbyer genom glasrutor, klev tillbaka ut i luften. Det där, sa jag och stoppade ner kameran, det var Genève.
2 kommentarer:
Elle est vraiment drôle, cette photo de toi. On dirait que tu pries Frank Muller ! :D
Oui, cest parfait parce que la vitrine a l'air d'un reposoir !
Skicka en kommentar