tisdag 20 maj 2008

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. På franska.

Jag vaknade för en stund sedan, uppfylld av känslan man får när man har drömt riktigt länge och ordentligt. Jag skriver ordentligt, för oftast innehållet bara drömmarna oplacerbara fragment eller scener man oroar sig för och så vidare. När man drömmer ordentligt, då är det som om drömmen hade skapats i en annan värld. (Hur fånig den än må vara - någonting som jag snart ska bevisa.)

När jag drömmer drömmar som kommer från den andra världen, då utspelar de sig också där. Min drömvärld (och då pratar vi inte om dagdrömvärld som igår, utan okontrollerbar nattdrömvärld) ser ut likadan varje gång. Den ser ut som i Lemony Snicket's A Series of Unfortunate Events (en film som förresten absolut måste ses). Samma grå väder, samma känsla av att det inte finns någonting bakom horisonten.


Så, i natt drömde jag en film. Viggo Mortensen spelade hjälten (jag brukar aldrig drömma om Viggo Mortensen, inte ens dagdrömma) och han red runt på en häst. (Jag inser att det jag beskriver är filmen Hidalgo, men jag har faktiskt inte sett Hidalgo. Dessutom var den här hästen svart.) Jag var inte med från början. Drömmen började kanske en kvart in i filmen, och Viggo hade just tagit över en gammal häst från en okänd man som han mötte i det mörka landskapet. Det var inte ett lantligt landskap utan ett stadslandskap, det var viktigt. Viggo började galoppera. Viggo galopperade in i betongtunnlar. Jag såg filmen inifrån Viggos huvud nu. Plötsligt gick den svagt upplysta tunneln över i en kolsvart tunnel. Viggo stannade. Han och hästen stod framför det mörka och tittade. Jag kände hur otäckt det skulle vara att bara galoppera rakt fram utan att se någonting alls omkring sig. Viggo galopperade tillbaka och mötte en grupp gruvarbetare. Jag blev rädd att de skulle anfalla honom, men Viggo saktade av till skritt och tog sig försiktigt ut i dagsljuset igen.

Viggo kom till en stor träbyggnad med glastak som såg ut som en gammal saluhall. Den hängde ut över vattnet. Han gick in. Han skulle äta. Byggnaden var fylld av människor som inte hade någonstans att bo. De var smutsiga och skäggiga, men det var ju Viggo också, så han kände sig som deras jämlike. Han gick fram till ett lågt träbord där en gammal man satt och åt en smörgås. "Sätt dig ner", sa mannen, som pratade franska. Viggo såg sig omkring för att hitta någonting att sitta på. Han såg ett par orangea sittdynor och några kuddar men slog sig till sist ner på golvet när mannen gjorde sig lustig över att han tog så lång tid på sig. "Här", sa uteliggarmannen och la en liten smörgås på bordet. "Den är smutsig", sa Viggo på franska, och jag kommer ihåg att jag sökte efter ordet smutsig. "Ja, det är sant", sa mannen då, som om han insåg att den faktiskt var smutsig, att allt där inne var smutsigt, och han la ifrån sig smörgåsen.

Jag frågade Viggo hur filmen hade börjat. Han svarade inte. Medan jag höll på att lyftas ut ur drömmen uppstod den här meningen i mitt huvud:

Sur la table j'ai trouvé une note qui me décrivait exactement les lignes de la jeune fille.

(På bordet hittade jag en papperslapp som precis beskrev den unga flickans linjer för mig.)

1 kommentar:

adnan sa...

S’il vous plait, Kristina. Excuzes-moi, mademoiselle. a nice blog, keep writing...:)
Merci beaucoup.