Jag befann mig på exkursion i Créteil, förorten där jag ska läsa på universitet om en vecka, för att undersöka ett och annat. Jag hade just ätit upp en väldigt tråkig salade niçoise (delvis för att jag inte hittade dressingen förrän jag var färdig) på snabbmatsstället Pomme de Pain när jag fick ett sms från Sam, som var på centret för teoretisk fysik och diskuterade, räknade eller vad det nu är man gör där (jag har frågat, men det är fortfarande inte klart).
Hej! Jag har blivit inbjuden att äta middag tillsammans med de andra ikväll, vill du följa med?
Nej, tänkte jag, nej, jag vill inte äta middag med en hop starkt IQ-haltiga seriösa, vuxna, vetenskapsmän. Åtminstone inte om jag måste konversera på franska med dem. Men i ett sms får det inte plats så många tecken, så jag svarade: "Ja, det vill jag gärna!"
Stället låg på rue d'Odessa och specialiserade sig på produkter från sydvästra frankrike - det vill säga anka. Det märkte jag när jag slagit mig ner på kortsidan av det långa bordet, som en alien mitt ibland alla de nio vetenskapsmännen som jag till min förfäran upptäckte alla var män, och betraktade menyn som en inte så glad servitris stoppad i mina händer.
"Man får ta precis vad man vill, så länge det är anka", sa den fysiker som verkade vara äldst, en grek eller någonting med grått hår och road uppsyn.
"Kristina är vegetarian", sa Sam och jag skrek "TYST" högt inombords.
"Nej nej, det gör ingenting", sa jag, "jag vill gärna äta anka". Greken verkade inte särskilt berörd och sköt över ett fat med torkade salamibitar till mig. Jag tog en och försökte se tacksam ut.
Under middagen, som var fantastiskt god (jag åt Pot au feu de canard) pratade fysikerna om många saker. Det vill säga, många områden inom teoretisk fysik. Jag försökte se ut som om jag var road, vilket jag var även om jag inte förstod så mycket, men det lyckades visst inte för en av de andra äldre (gruppen bestod av tre gamlingar och sex inbjudna "ungdomar" som ändå var minst fem år äldre än jag) skämtsamt sa: "Vi kan inte prata om någonting annat än fysik!" Jag skrattade och lät bli att säga att jag föredrog att lyssna på prat om fysik än att själv prata om saker som man vanligtvis pratar om vid sociala tillställningar.
Vid ett tillfälle tittade han som sagt det sista på mig och sa: "Så, du är alltså vegetarian?" Han måste ha hört när vi pratat om det tidigare.
"Nu blev det här genast väldigt pinsamt", sa jag nervöst och lyckades få alla de nio fysikerna att skratta. Resten av middagen satt jag tyst och lyssnade på när en sofistikerad italienare hävdade att man visst kunde se jupiters månar utan teleskop, han hade själv undersökt saken.
"Jaha", sa den Gamle Greken när vi ätit upp vår glass (min kombination hette Illusion och hade apelsinskal i sig), "Nu föreslår jag att vi allesammans går upp till mig, femtio meter bort, och tar en kopp kaffe och någonting lite starkare." Så det gjorde vi. Under den korta vägen närmade sig var och en av den yngre mig och frågade vad jag gjorde, bad mig upprepa mitt namn, och sa att de gärna skulle vilja åka till Sverige en dag.
Det första som hände när vi kom in i den Gamle Grekens lägenhet var att han stängde dörren om sin fru. Jag svalde nervöst och försökte föreställa mig vad nio män gör över ett glas sprit när deras fruar är instängda på nedervåningen.
För lägenheter hade två våningar. När vi kom upp för trapporna märkte vi att de två våningarna inte var det enda som gjorde lägenheten speciell - den stora balkongen som hängde ut från tolfte våningen hade en fantastik utsikt, vilken inkluderade eiffeltornet. Det var mörkt, och en strålkastare snurrade runt på toppen av tornet. Alla gapade.
"Nu går vi till andra sidan", sa en av de gamla, och jag förstod inte vad han menade. "Åh, självklart, det finns en andra sida, sa italienaren skämtsamt, och det visade sig stämma. En lika stor balkong på lägenhetens motsatta sida gav vyn över det Paris som man inte hade sett från den första balkongen.
Då jag inte ville ha alkohol, fick jag ett glas apelsinjuice. Jag skönk ner i en vitklädd soffa mellan Sam och italienaren och kontemplerade situationen. Jag frågade mig om jag verkligen var vaken, drömde jag? Nej, allting tydde på att jag faktiskt befann mig i en etagevåning med utsikt över eiffeltornet, i Paris fjortonde arrondissement, framför en gammal professor i fysik som berättade om den senaste gången han konverserat med Stephen Hawking.
"Trevligt att träffa dig", sa den Gamle Greken när vi gick, "du får gärna komma hit igen när du är i Paris nästa gång". "Tack tack", sa jag överväldigat, "Det har var verkligen en intressant upplevelse".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar