På onsdagen, eller om det var torsdagen, jag minns inte så noga, hade jag varit till universitetet på förmiddagen och hade eftermiddagen att tillbringa hur jag ville. Det regnade och jag var jättetrött. Dessutom hade jag ont i fötterna. Det här ledde till att jag tog tunnelbanan till Les Halles.
Les Halles som är ett slags stort köpcentrum under marken med fint välvt glastak som sticker upp ovanför, har ett antal biosalonger. Det som är så praktiskt är att man kan gå dit, ställa sig vid en automat, kolla vilka filmer som går och köpa biljetten i automaten. Jag visste inte vad jag hade lust att se, men tittade en stund på affischerna som hängde ovanför mig. Jag bestämde mig till slut för
Survivre avec les loups, "överleva med vargarna", vars affisch visade en liten flicka och en varg i ett snölandskap. Jag visste inte vad den handlade om, men det kändes som en film för mig.
Biosalongen fylldes på med människor. Det var förvånansvärt många som skulle gå på bio denna torsdag klockan halv två på dagen. En flicka med stövlar och brunt hår satte sig i fåtöljen två steg från min. Efter någon minut frågade hon om jag ville vakta hennes väska när hon gick på toaletten. Visst, sa jag. Hon kom tillbaka och vi väntade. Klockan blev tjugo i två, tio i två, två. Flickan lutade sig över stolen mellan oss. "Förlåt, skulle inte filmen börja 13.35?" "Jo", sa jag. "Det stod det i alla fall." En man klev in i salongen och förklarade att de hade lite problem med att starta filmen, men att den skulle börja om en minut. "En minut!" ropade en tant, och mannen svarade "Oui, Madame".
När salongen så släcktes ner och filmduken belystes, flyttade flickan till sätet bredvid mig. Jag funderade på varför, men var tacksam, för på något sätt blev det som om vi såg filmen tillsammans då. När det var roligt och jag fnissade, fnissade hon för att visa att hon också var road, och när hon fnissade varpå jag fnissade tillbaka fnissade hon tillbaka en gång till och högre. När någon sa någonting upprörande gjorde flickan ett litet upprört ljud, och när det var sorgligt grät vi tillsammans. Det var utmärkt: en historia framför en som var så fascinerande att man aldrig ville att den skulle ta slut, och en anonym vän bredvid en som man kunde dela sina känslor med utan att yttra ett ord. När filmen var slut skiljdes vi åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar