Hur jag kom till Paris

Mitt livs hemskaste flygresa ägde rum den femtonde januari 2008 när jag skulle till Paris. Egentligen var inte själva resan så farlig, jag roade mig genom att studera mina medpassagerare. De flesta som reser mellan Stockholm och Paris, Stockholm och Genève eller liknande, är ofta ganska oinspirerande. De har mörka vinterkappor (som jag) och portföljer eller ryggsäckar (som jag), läser en gratis DN eller Le Monde och ser allmänt missnöjda ut. De här människorna var som vanligt där, men precis framför mig satt några andra, faktiskt ganska underhållande, typer.

Jag tror att de kom från kosmetikavdelningen på NK. (Nej, jag är säker.) De var tre flickor och en pojke, en bög tror jag, för han hade det där snygga förfinade utseendet som män som inte bryr sig om att charma kvinnor kan ha (tänk Peter Jöback) och sträckte så mycket på fingrarna när han pekade på en sidenkavaj i taxfreekatalogen. När vi skulle starta utbrast plötsligt en av välsminkade tjejerna att det luktade rök. Killen sniffade och instämde intresserat, och de kallade genast på en flygvärd. Flygvärden kom och luktade omkring, och sa att det nog var inredningen. Efter en stund ropade de tillbaka honom och sa att det visst bestämt luktade rök, alldeles säkert. "Jag känner ingenting", sa flygvärden då, och tjejen framför mig lutade sig ut över armstödet och sa med en förförande röst: "Men vet du vad, när du går förbi luktar det så gott, att man inte längre känner röklukten."
Han blev jättegenerad såklart.

Under resan diskuterade tjejerna och killen färgerna på varandras nagellack ("Är det 159:an?" "Ja, den nya från Dior"), vilka B-kändisar som förekom i Aftonbladet de hade sålt smink till, och huruvida Disney store på Champs Elysées fortfarande skulle ha öppet när de kom fram.

Det var när vi skulle landa som det blev hemskt. Det blåste, sa kaptenen, och vi skulle sitta stilla med säkerhetsbältena fastspända. Planet började kränga hit och dit, tappa i höjd, luta och höger och vänster, göra små hopp och skaka våldsamt. Det var som en bergochdalbana, och jag gillar inte bergochdalbanor. Jag höll mig fast så hårt jag kunde i armstöden, blundade hårt och bad till Gud om att jag skulle slippa kräkas eller dö.

Till slut landade vi. "Nu förstår jag om ni är glada att vara nere på marken igen", sa kaptenen, och när vi gick ut ur planet hörde jag tjejen framför mig utbrista med stort allvar i rösten: "Jag såg mitt liv passera i revy framför mig".

Väl på flygplatsen följde jag skyltarna så bra att jag lyckades missa själva bagagebandet, och plötsligt befann jag mig i ankomsthallen. När jag vände mig om stängdes dörrarna bakom mig och en tydlig röd skylt sa att det var förbjudet att gå tillbaka in. Jag gick tillbaka in och hämtade min väska, som någon timme senare självklart fastnade i tunnelbanespärrarna, varpå en snäll tjej med asiatiskt utseende hjälpte mig att dra loss den och ta den igenom en annan utgång.

Jag var mycket glad när Sam mötte mig utanför Les Gobelins tunnelbanestation och drog min alldeles för tunga resväska till Hotel Sunny.