Balzac et la Petite Tailleuse chinoise

I slutet på förra terminen blev jag rekommenderad att läsa Dai Sijies bok "Balzac et la Petite Tailleuse chinoise" av en av mina lärare, eftersom jag intresserar mig för Kina. Jag passade på att kolla efter boken under veckan, och hittade den, och den andra boken ("Le Dit de Tianyi" av François Cheng) som han också tyckte att jag skulle läsa. Så jag läste.

Det är en fin bok, jag blev klar med den idag. Pojken som berättar, en nittonåring från Chengdu som tvingas att arbeta i en gruva under sin "omskolning" från samhällets fiende (det här är under kulturrevolutionen och pojkens föräldrar är någorlunda välbeställda) till arbetande, dygdig medborgare, är tankfull och nyfiken. Han och hans närmaste vän Luo blir utsedda till "filmberättare" när de återgivit ett koreanskt drama så väl att alla byns tanter börjar gråta. Det leder till att de blir skickade till bion (den närmaste byn har en gräsmatta med en uppslängd bioduk på) med jämna mellanrum för att fylla på med historier att berätta.

De bästa historierna finner de dock inte förrän i en undangömd resväska hos en glasögonorm vars föräldrar är poeter. Kofferten är fylld av förbjuden, västerländsk litteratur, framförallt fransk. Pojkarna blir som besatta av Balzacs romaner och kopierar dem ord för ord på insidan av sina fårskinnsjackor. Historierna i kofferten blir som ett teleskop, en liten öppning till en stor, underbar värld full med nya tankar och idéer. Det är med Balzacs ord de ska få den lantliga lilla skräddarflickan de båda är så förtjusta i, att utvecklas till en bildad, kultiverad och sofistikerad själ.

Även om Balzac är den författare som har störst roll i romanen (och förekommer i titeln) är det ändå Flauberts "Madame Bovary" som påverkar skräddarflickan på riktigt, i alla fall som jag uppfattar det. Det här gör mig glad - då jag, när jag läst Madame Bovary blivit nedstämd av att Emmas drömmar (som uppkommit ur hennes läsande av romaner) bara leder ner i ett stort, svart hål. När vi diskuterade boken på kursen i fransk 1800-talslitteratur blev det som om vi kom fram till att Flaubert ville säga att romanläsande var farligt. Jag var inte nöjd med den slutsatsen. Det är ju en nyckel till så mycket! Det är nog det Dai Sijie också tycker.