När jag hittade Genèves själ

Under mitt lov var jag i Schweiz igen. En kväll hade jag och Sam gått på en indisk restaurang, och istället för att ta spårvagnen hem bestämde vi oss för att promenera lite. Det var mörkt och svalt och på andra sidan sjön såg man de neonlysande reklamskyltarna för Toshiba, Rolex och Patek Philippe. Vi gick längs gatan med alla de fina hotellen, det var lugnt och inte så många ute. I skyltfönstren lyste svaga spotlights upp klockor, kulspetspennor och smycken.



En liten arkad öppnade sig. Vi gick in. Där var en upplyst gång, kantad med eleganta skyltfönster. Vi var alldeles ensamma och jag fick en speciell känsla i bröstet, jag gick fram och tittade in genom rutorna. Där bakom var hela möblerade rum uppställda, utan några människor, bara för att visa en snygg interiör, en stämning som skulle ackompanjera objekten utplacerade närmast glaset. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde mig så lycklig av det hela, men kanske att det kändes som att få kliva in en tyst, lugn skattkammare. Stämningen påminde mig om ett minne av en plats jag inte vet om den finns eller inte, jag är där när jag är väldigt liten, och det är kväll. Det är just att det är kväll, och att omgivningen har något slags tjusig modernitet över sig, som gör att jag känner ett slags mysig känsla när jag återkallar den där bilden.



Vi vandrade genom arkaden som var lång, såg hotellobbyer genom glasrutor, klev tillbaka ut i luften. Det där, sa jag och stoppade ner kameran, det var Genève.

Min första roman finns att köpa på Vulkan.se!

Jag blev så glad när Vulkan startades. För dig som inte förstår vad jag pratar om är det en ny svensk site där vem som helst kan publicera sin egen bok och sälja den som tryckt pocket och pdf. Jag hade visserligen redan registrerat mig på de amerikanska motsvarigheterna som Lulu och Cafépress, men det här är ju så mycket lättare! Visserligen tar en beställning av en pocket två till tre veckor, jag har inte fått mitt exemplar än. Därför kan jag inte garantera att omslaget, som jag har designat själv, hamnat exakt rätt, men innehållet ska stämma.

"Konsten att leva i en saga" är den andra roman jag skrivit (den första blev klar när jag var 17 men jag finner den inte riktigt lämplig för publicering). Jag skrev klart den här för ett halvår sen ungefär. Jag har alltid varit avundsjuk på folk som gör musik och konst och kan lägga upp den på Myspace och Deviantart, men nu kan jag lägga upp det jag har skapat så att andra kan se det! Jag ville göra pdf-version helt gratis, men 25 kronor var det minsta man kunde ta av någon anledning. Om någon vill ha en gratis version är det bara att höra av sig till mig (pdf-version, inte tryckt bok!).

Baksidestext:

Jerry Elwood har aldrig varit den som tänkt innan han spenderat sina pengar. Och det har han inte heller behövt - är man en av Kaliforniens rikaste män som släppt fler album än Michael Jackson och äger en gigantisk ranch med tre swimmingpoolar i Los Angeles - då blir det så. Ända tills man får den där idén. Jerry får den när han en kväll i maj lyckats slippa undan sin fanatiske livvakt Ford och befinner sig ensam på stranden intill ett sagoslott av sand. Det är den idén som sedan ska ta honom med på en fantastisk och skräckinjagande resa genom västra USA med sin sextonårige, överanalyserande bästa kompis Newton, det är den som ska uppfylladen tjugofemårige slyngeln Ricks hopplösa drömmar om närkontakt med utomjordingar, och som ska blottlägga Dream City för dem - den sedan femtiotalet undangömda filmstaden i Montanas ödemarker...

Konsten att leva i en saga är en bok om tomatjuice, om hemlighållna ufon och om spökgaseller, men ändå mest om drömmar, önskningar och det svek som ibland efterföljer dem.

Pris
Pocket 166
E-Bok 25

När jag låg på sjukhus

Ur min dagbok den 27 februari 2008:
Obs! Kan eventuellt uppfattas som obehagligt för känsliga!

Nu har jag varit på sjukhus i en vecka. Jag kom hem igår men orkade inte skriva då. Jag hade haft ont i magen i några dagar och på onsdagmorgonen blev det värre. När jag hade ätit frukost fick jag så ont så jag kände att jag måste få hjälp. Jag drog snabbt på mig jackan och roffade åt mig mitt pass och alla papper jag hade haft med mig från Sverige. Sjukhuset ligger på andra sidan gatan bara.

När jag kom till akutmottagningen hade jag så ont så att jag knappt kunde få ur mig varför jag var där. Jag klämde fram "pancréatite" och damen bakom disken utbrast: "Oh là là!" Och så ropade hon: "Vi har en pankreatit!" En man hjälpte mig till en bår. Jag drog ihop benen och smärtan var olidlig. Jag behövde morfin, jag trodde jag skulle svimma av smärta.

Efter ett tag körde man in mig i ett rum och klädde av mig. Man frågade vad jag hette, hur jag mådde, hur ont det gjorde. Till slut fick jag en morfinspruta. Till skillnad från de andra gångerna (tror jag) så kändes det ingen skillnad i magen, bara i alla andra kroppsdelar som sjönk bort och blev tunga. Till slut måste det ha hjälpt i alla fall, för jag kunde ligga raklång på sängen när en dam stoppade in en slang i näsan på mig. Hon tryckte ner den i halsen och sa: "Och så sväljer vi!" Jag svalde, men ingenting hände. Jag svalde igen, och slangen åkte ner i magen. Det var läskigt, jag ville kräkas, jag ville ha bort slangen, men den skulle vara där. Jag fick inte ta bort den förrän tre dagar senare.

"Jag vill kräkas", sa jag en stund senare till sjuksköterskan. "Nej", sa hon. "Du ska inte kräkas. Du har slangen för att du ska slippa att kräkas." Jag hade mycket hellre valt det andra alternativet.

Jag fick jätteont igen, och låg och stönade tills doktorn så min blick. Hon gav mig en spruta till. På kvällen blev jag inlagd i ett rum med en tjock svart dam.

Där låg jag i tre dagar. Några gånger om dagen tog de tempen i mitt öra, bytte mitt dropp, frågade hur ont jag hade, kopplade bort min "sonde gastrique" när jag skulle gå på toa. Slangen sög hela tiden ut vätska ur mig, en illgrön vätska, och jag såg hur fascinerade alla som gick förbi min säng blev när de såg den där gröna vätskan som kom ut ur min kropp.

Sjuksköterskeelever som inte var äldre än jag tog blodprov på mig, misslyckades att hitta en blodåder ("On dirait que vos veines sont très fines !") och drog slutligen ut slangen ur min kropp. ("Je tire !") Jag var rädd men lät dem ha mig som förstagångsobjekt; jag sympatiserar alltid med nybörjare.

Ibland var det svårt att prata franska, men oftast gick det bra. En doktor som jag började tycka väldigt mycket om hette doktor Foppa. Han var ganska ung, såg snäll ut, med mörka ögon och långa ögonfransar. När han pratade la han sin hand på mina ben. När de gick ronden på morgonen och han sa: "À tout à l'heure" till mig, var det en annan doktor som sa "Hon förstår nog inte". "Jo", sa doktor Foppa, "hon förstår visst. Hon talar mycket bra franska". Nästa dag när jag pratade med honom och han frågade vad jag studerade sa han: "Vilken talang! Så där hade du kunnat prata med mig på svenska!"

Men jag fick inte träffa doktor Foppa mer. Jag blev flyttad till våning 13, med utsikt över hela Créteil. Där delade jag rum med en annan tjock svart dam, men en mindre sympatisk. Hon pratade för sig själv konstant och fnissade ibland till. Jag sneglade åt hennes håll för att se om hon pratade med mig, men nej, hon låg och fnissade för sig själv. Varje eftermiddag fick hon besök och påökning till kvällen. Vi var sju i rummet allt som allt när det var värst. Och när alla hade gått ringde hennes telefon var femte minut. Jag höll nästan på att lära mig madagaskiska.

Jag skrevs ut efter sex dagar. Jag hade bara haft ont i magen den första dagen.

Bilder och Proust

Någonting fantastiskt har hänt: jag har tillgång till internet! Det här betyder att jag faktiskt kan skriva saker i min blogg, vilket kan ses som en fördel när jag nu har skapat den.

Jag har hunnit med många saker sedan jag skrev sist. Bland annat har jag hunnit tillbringa en vecka på sjukhus. Eventuellt kopierar jag en del ur min egna dagbok och lägger upp här, vi får se.

Jag tänkte att jag skulle visa några bilder som jag har tagit. Här är mitt universitet:


Här är några bilder på mitt rum:






Här är så många böcker som jag läste olika antal sidor ur varje dag när det var som värst:


Och här är mitt hår efter att jag gått till frisören:



Nu när jag har varit bildlig tänkte jag bli lite litterär. Jag lär mig så många saker här i Paris. Jag får så mycket inspiration, och lär mig om inspiration! Jag får veta att man kan studera innebörden i precis vad som helst; att läsa en kurs om bara Proust gör att livet blir någonting helt nytt. I Prousts värld är varje litet objekt en värld i sig, allting har en historia och en form som skiftar beroende på vad man sätter den i relation till. Allting är symboliskt. Jag tror att det är den symboliska världen som jag har börjat få tillgång till. Den är så full av saker, den symboliska världen. Proust sätter ord på känslotillstånd som man hade när man var liten, och hur man känner sig när man tänker tillbaka på de känslotillstånden. Han beskriver hur en man som sover skapar sitt eget universum och hur allting i det hänger ihop i cirklar. Ja, det låter konstigt, men om ni såg min anteckningsbok från Proust-lektionerna skulle ni tycka att det här var banalt. Jag förstår inte ens en tiondel av vad som står i min egen anteckningsbok från Proust-lektionerna.

Från min dagbok:
Mme B som har kursen om Proust är mycket märklig. Hon är så engagerad så att hon skriker ut sina analyser, och när det är någonting hon tycker är lustigt skrattar hon jättehögt en lång stund utan att någon förstår varför. Hon har kolsvart, rakt hår och en ihopknipen mun. Hon är sur och älskar symbolism. För Mme B har allting en erotisk underton. Åttio procent av symbolerna är erotiska symboler. Det är visserligen intressant, och jag tror på en del av det, men de andra eleverna fnissar skeptiskt när Mme B säger "Rosa... det är sexuell färg, köttets färg. Och grön, det en sexuell färg, mannens färg. Rosa och grön, det är ett sexuellt möte. Gilbertes ögon är så svarta så att de blir blå. Svart, det är en oerhört sexuell färg. Och här, erektion..." Det var faktiskt en tjej som räckte upp handen och sa: "Madame, allt vi analyserar verkar ju ha en sexuell innebörd!" Då började Mme B halvskrika, som hon så ofta gör, fast jag vet inte om det var argt eller glatt: "Men det ÄR så! Det är 1900-talet vi talar om! Det är uppenbart, allting finns där, svart på vitt!" Sen sa hon att de som inte kommer på hennes lektioner inte förtjänar Proust och att de är grisar. "Men inte ni förstås, ni är ju här", la hon till. Som om det skulle göra henne mer sympatisk.

Livstecken

Ja, jag lever! Tro det eller ej! Jag har inte internet på rummet, och jag orkar inte förklara hela den procedur jag har gått igenom för att få det (alla på avdelningen pour micro informatique på Fnac känner nog igen mig vid det här laget) men jag ska ha det! Snart! Tills dess använder jag la salle wi-fi på skolan. Det är första gången jag prövar den idag, och jag tror att jag kanske surfar på en killes inloggning just nu, för när jag skulle logga in hade jag lyckats missuppfatta mitt eget lösenord (tack vare att de franska tangentborden är idiotiska) så att han fick pröva med sitt.

Det är kul i Paris! Jag gillar att bo här! Jag gillar att läsa på universitet här! Mina kurser (Littérature XVIIe siècle om Racines Phèdre, Littérature XXe siècle om Proust och en annan om självbiografin, Linguistique pour les textes littéraires, Linguistique du français moderne, Stylistique de la poésie, Langues et civilisations médievales, Traductologie och Dissertation générale) är jätteintressanta och jag lär mig en massa nya saker varje dag.

Min studio i studenthemmet är mycket bra, först gillade jag den inte för att den var full av damm och för att det kändes som om ingen hade städat där på... ja, så länge den hade funnits, men nu är de fylld med mina saker och jag har shoppat ljuslyktor och fina lakan. Jag associerar min lägenhet med följande: Att stoppa en olive noire à la grecque i munnen. Jag älskar olives noires à la grècque. Jag älskar sältan, och skrynkligheten, och att kärnan lossnar från köttet bara man trycker lite med tungan.

Jag associerar den också med boken La mort de la tragédie som jag håller på att ta mig igenom för tillfället.

På söndagarna dansar jag bollywood i tredje arrondissementet, rue du Temple, Centre de danse de Marais. Salarna är små och heter Strauss, Verdi, Bach o.s.v. och min lärare heter Manjula och kom ihåg mitt namn och att jag var svensk bara för att jag påminde henne om att jag skickat henne ett mail.

Annars är de andra utbytesstudenterna väldigt trevliga, mina grannar är nyfikna på mig och en fransman som jag mötte i skolkorridoren har bjudit mig på varm choklad (men jag tänker inte svara när han ringer).

Först kände jag mig som ett stort frågetecken men det kan inte ha märkts, för de första tio dagarna var det FEM fransmän som frågade mig om vägen till olika ställen. Jag kunde svara fyra.

Salomé (La Comédie de Genève)

Från en balkong hade jag en mycket fin överblick över scenen på Comédie de Genève. Jag kände inte till den bibliska myten om Salomé men hade hört talas om Oscar Wildes pjäs och läst en recension och en intervju med huvudrollsinnehavaren, Lolita Chammah, i Le Temps. När föreställningen börjat var jag tveksam. Precis som förra gången jag var på teater i Genève och såg den ganska värdelösa "L'acte inconnu" av Valère Novarina, tyckte jag att dekoren var överdrivet betongfärgad och dräkterna tråkiga - i "Salomé" bestod de i stort sett av svarta tygband knutna runt skådespelarnas kroppar, bortsett från själva Salomé som fått en vit tutu och ett par silvriga klackskor. Jag tyckte att projektionerna på den upphängda månen var lite fåniga, särskilt när de visade ordet "Ah!" samtidigt som någon på scenen skrek.

När Lolita Chammah (Isabelle Hupperts dotter, med samma surpuppe-läppar) kom in på scenen trodde jag först att hon var en man, det var något med axlarna. Men när hon började prata och skrika med sin släpiga röst, och senare dessutom sjunga, blev jag tagen, och pjäsen blev någonting nytt. Jag lyssnade intresserat när Salomé skrikande förklarade för den föraktfulle profeten Iokanaan hur mycket hon älskade hans hår som var som vindruvor, och sen ändrade sig och menade att det var munnen som var fantastisk, och att hon måste kyssa den.

Kyssa Iokanaan får hon förstås inte, fastän hon är en prinsessa, och när Hérode bönar och ber henne om att dansa för honom, accepterar hon på ett villkor: Om hon får precis vad hon vill efteråt. Hérode säger ja, och förklarar med några ord som jag fastnade för, varför han kommer hålla sitt löfte:

Je suis l'esclave de ma parole, est ma parole, c'est la parole d'un roi.
(Jag är mitt ords slav, och mitt ord, det är en kungs ord.)

Salomés önskan kommer emellertid som en chock för Hérode: Hon vill ha Iokanaans huvud. "Nej, inte det!" skriker Hérode, "Vad som helst utom det!" Men Salomé ska ha huvudet. Så det får hon, och hon kysser den kalla munnen, som på bilden av Aubrey Beardsley:

Je baise ta bouche, Iokanaan, je baise ta bouche.

Det var ganska gripande.

Jag hittade ett videoklipp från en Schweizisk TV-kanal där Lolita Chammah pratar om Salomé och där man får se några bilder från föreställningen. (Om inte annat visar jag den som en present till mina fransktalande vänner!)


Klicka på watch och klistra in adressen i webbläsaren.

Min födelsedag

Åh, vilken bra födelsedag jag hade igår. Här är några bilder jag tog:


På morgonen fick jag mina presenter. Jag hade insisterat på att få välja dem själv, så jag följde med Sam på shoppingrunda i lördags. På fredagskvällen när vi gick hem från bion (jag har inte berättat om det, vi såg Into the wild och tyckte om den) passerade vi Teuscher chocolaterie, det ser ut som en blomsteraffär för alla dekorationer i skyltfönstret. När jag såg de underbara små askarna med fåglar och blommor på, sa jag till Sam att det var en sådan jag ville ha i födelsedagspresent. Han insisterade dock på att köpa några böcker också, så vi valde var sin. (Gåta: gissa vem som valde vilken.)



Vi åt fondue på Le Gruyèrien, ett kitschigt ställe som lättats hittas med hjälp av luktmolnet av ost. Jag valde Cabriolle, som är en getostfondue.



På eftermiddagen/kvällen när jag tittade på min nya film "Peau d'Ane" (se eventuellt kommentarer - d.v.s. om jag orkar skriva några) fick jag en överraskning: EN TÅRTA!!! Det var nog den finaste tårta jag någonsin fått, med tjugoett ljus och "Heureux anniversaire" skrivet i marsipan.



Jag och min tårta.

På kvällen gick jag på La Comédie de Genève och såg Salomé av Oscar Wilde. (Se kommentarer, för dem orkar jag skriva!)